En titt i backspegeln

Ni vet, jag har skrivit att det ibland känns som om jag inte har kommit någonvart, eller till och med gått bakåt. Men så började jag tänka och tyckte det var en bra idé att titta lite bakåt och kolla vad jag faktiskt har åstadkommit senaste 1 1/2 åren. Punkta upp en del av sakerna. Och börjar man tänka så så ser jag ju att jag har gjort ganska stora förändringar:

Jag säger eller tänker inte längre "Gud vad dum jag är!" när jag gör något fel. Jag stoppar den tanken direkt.

Ordet "borde" finns inte längre i mitt vokabulär. Jag har lärt mig att för mig betyder borde "Jag vill inte" och skapar därför bara ångest och nederlag.

Jag har förstått att jag är introvert och högkänslig och lärt mig förstå vem jag är, acceptera det och lärt mig vad jag mår bra av, oavsett vad andra tycker.

Vi har börjat dejta en gång i månaden, jag och käraste maken.

Jag har börjat sätta mig själv först lite oftare och det kan betyda att jag uttrycker oftare vad jag vill göra och vad som är viktigt för mig.

I ett och ett halvt år har jag yogat och/eller mediterat en liten stund varje dag, förutom några enstaka dagar här och var.

Ett nytt jobb väntar på mig efter föräldraledigheten. Till slut hittade jag ett! Som faktiskt har väntat på  mig sedan i november, det blir nästan ett år. Jag måste vara värd att vänta på!

Jag har börjat drömma om saker igen och har faktiskt fått en del av sakerna sanna. Förut kunde/ville/vågade jag inte ens drömma.

Jag har börjat hjälpa och dela med mig mer, engagerat mig i lokala ärenden och hjälpt till med matkassar. Hjälpt till att leta i Missing People, skänkt pengar till behövande i världen.

En efter en rutin ändras så att jag ska må bättre. Småsaker som att ta raster på jobbet, göra det roliga först, prioritera återhämtning, yoga varje dag, få mycket sömn med många andra.

Jag har lärt mig att känna när saker känns rätt och inte. Blivit mycket bättre på att lyssna på rösten inuti och förstå hur jag ska agera och välja.

Skalat bort, skalat av! Tagit bort oerhört många moment i vardagen som inte är verkliga måsten utan självpåtagna ok. Och upptäckt att det ju inte finns så många måsten, egentligen.

Lite bättre har jag blivit på att säga ifrån, vara besvärlig och krånglig och att stå upp för saker som känns viktiga eller fel.

Det här med att värdera saker och ting hela tiden har jag nästan slutat med. Alla dessa tankar som hela tiden värderar andra, sig själv eller saker man ser och tänker. Att sluta värdera sig själv är nästan svårast men jag jobbar med en snäll inre monolog.

Jag har sållat bort mycket i mitt flöde på internet, nyheter och TV och tidningar. Just nu (eller för alltid?) behöver jag inte allt för mycket input utan vill verkligen landa i mig själv och fokusera på mig utan att ta in och jämföra.

Jag försöker lite snajdigt att visa mina nya färglada naglar. Rosa, inte turkosa den här gången. Och tillpiffad, det är inte så ofta. Bäst att ta ett par selfies. 

Jo men jag känner ju ändå att jag har åstadkommit en himla massa ändå. Inte står jag stilla och stampar, och det är ju en jätteskön känsla. Visst dippar jag med jämna mellanrum, men vem är på topp eller på väg uppåt jämt? 

Senaste dagarna har livet verkligen bara levts på. Att vara lediga tillsammans hela familjen är den ultimata lyxen och vi har varvat valborgsmiddag med tyngdlyftning, yoga, alfapet (synd om de andra att spela mot en svensklärare), löpartävling (sonen vann!), födelsedagsfirande, långa promenader, hundutställning, rävskabb (inte jag) och lunch på stan. Och lille Klumpen har blivit hela sex månader, tänk, va! Hoppas ni alla haft en härlig långhelg!