Komma vidare

Ni som läst här ett tag vet hur jag stridit med mig själv och mitt jobb. Har velat hitta något som jag utvecklas av, som ger glädje och energi, som gör att jag mår bra. Har stångat mig blodig i jakten på vad jag skulle göra i stället. Gjort listor och tester, läst en massa självhjälpsböcker. Har också släppt tanken och bara försökt låta det ge sig själv. Det här har jag hållit på med fram och tillbaka i kanske två år, dock med mer lugn senaste tiden.

Men när det inte händer, hur gör man då? Månaderna och åren går. Jag får aldrig någon vision om vad jag ska göra i stället. Har ingen längtan direkt till något specifikt, oavsett hur jag tänker och hur många tester jag gör på nätet och i olika tidningar. Det är mer en diffus längtan och vetskap om att något annat vore bra för mig. Nu får jag snart en naturlig paus i och med förälraledigheten, men sen då?

Jag har ett fast jobb sedan länge. Det är tryggt, säkert och i grund och botten ett jobb jag valt för att jag tycker det är himla roligt. Men jag har gjort exakt samma sak i 14 år, år ut och år in, och har en arbetsplats där jag inte kan må optimalt och inte kan ha exakt den kreativa och drivande rollen jag vill ha. Det gick till en punkt där kroppen sa ifrån och jag blev sjukskriven för ett år sedan. Jag tog mig tillbaka men är kvar på samma arbetsplats och har fått hitta strategier för att inte bli knäpp av jobbet. Och så kan det ju inte vara i längden, såklart. Jag är en kreativ själ och behöver få utlopp för det, inte hela tiden slå bort den sidan och ta på mig allt mindre på jobbet för att orka. Det är inte jag.

Men jag känner mig fortfarande vilsen. Är väl inte jättesugen på att skola om mig i flera år, kanske om jag visste vad jag ville, men inte på rak arm, bara för att komma bort. Det ska mycket till för att dra igång en ny utbildning som lite äldre, med familj, hus och liv, ja ni vet. Jag känner mig också frustrerad över att yrkesvalet jag gjorde blev den väg jag tog, för ibland känns det som om jag blir fast på den vägen resten av mitt liv. Ja, jag känner mig fast.

Så lyssnar jag på poddar och läser bloggar av folk som satsar, som vågar, som jobbar med sina bloggar och sin träning och allt vad det kan vara. Följer sina drömmar, sätter upp mål, strävar någonstans. Har drivkraft. Det skrivs mycket om att man ska jobba med det man älskar, då känns det inte som om man jobbar. Och jag blir allt mer frustrerad, fast jag försöker att hålla mig lugn.

Jag vill ha den där idén, den där gnistan. Som jag kände två gånger för något år sedan när det kom ut jobb jag verkligen ville ha. Ni vet så där så det pirrar i magen och man skickar in sin ansökan direkt och kan inte sluta tänka på att de ska höra av sig. Men det var fler som ville ha de jobben, och de gick inte till mig (vilket tog ner mig på jorden, jag som alltid hävdat att det är lätt att få jobb om man bara vill).

Läser förra veckans peptalk "Det börjar med kärleken" hos Olof Röhlander och fastnar på första punkten "Upptäck något att älska", mycket frustrerad. Hur upptäcker jag något att älska? Har du gjort det? Hur har du gjort? Snubblat över det? Letat? Jag gillar mitt yrke, men jag älskar det inte.

Vi diskuterar det mycket hemma, och frågan är om man måste hitta något att älska. Går det att vara nöjd som det är eller måste man hela tiden sträva vidare, leva sin dröm, säga upp sig från det vanliga livet som lärare, sjuksköterska, ekonom eller vad det nu kan vara, och hitta "det där"? Eller blir jag så här förvirrad över att jag "borde" hitta något att älska, att arbeta med? Samtidigt som jag vet att mitt jobb inte är bra för mig? Gaah, det snurrar i skallen av alla de här tankarna. Vad tänker ni? Ni stackare som orkade ta er igenom hela den här långa texten...