Att släppa kontrollen

Från att ha varit ett kontrollfreak utan dess like har jag allt kommit en liten bit. Förut var jag listmänniskornas listmänniska och hade full koll på allt, även långt fram i tiden. Koll på allt, även åt andra. Hemma och på jobbet. Men jag har vetat att det inte är bra för mig och har medvetet velat släppa kontrollen lite grann.

Jag har inte tänkt på det så jättemycket senaste tiden, förrän nu när det slog mig att jag märkbart har förändrats. Augusti och september är månader då kalendern hos oss är proppfull med födelsedagar, föräldramöten, styrelsemöten och allt vad det kan vara, och dessutom kommer maken vara borta en del. Presenter, kort och blommor ska köpas och skickas runt Sverige i rätt tid. Sonen fyller år och det ska ordnas kalas och firande. Förr om åren var alla födelsedagar mitt ansvar och det var jättejobbigt, tills jag insåg att jag själv tagit på mig det ansvaret, som många andra saker. Numera fixar maken till sin släkt och jag till min.

Det slog mig att jag inte har gjort några listor att bocka av den senaste tiden. När hjärtat har börjat banka över allt jag ska hålla i huvudet och fixa har jag helt enkelt stängt ner och inte låtit mig själv tänka på det. Bara tänkt att jag tänker på en sak i taget, det som är viktigast just nu. Det mesta av sånt som stressar är ändå sånt jag inte kan göra just nu. Och hur mycket kan man ändå göra på en gång? Bara en sak. Det andra tar jag sen, har helt enkelt varit sträng mot mig själv. Har också släppt saker och ansvar till min bättre hälft att göra.

Med bara ett par dagar till sonens födelsedagskalas kom det faktiskt ut en inbjudan, som vi slängde ihop på en kvart, efter att snabbt bestämt hur vi skulle lägga upp kalaset. Kort varsel och en risk att en del inte skulle kunna komma. Så hade inte gamla Lotta gjort, utan hade varit ute i god tid, välplanerat. Fast jag kan ärligt säga att jag njöt över det, och var riktigt stolt över hur kall jag höll mig. Kalasidén blev nu bättre och sonen var överlycklig.

För mig är det jätteviktigt att försiktigt släppa på kontrollen. Det måste ju inte vara så att jag därmed lever hela livet planlöst, men en liten fin balansgång är ju inte så dum. Det blir bra mycket skönare att leva då. Jag måste helt enkelt inte göra allt på en enda gång. Jag får skjuta upp eller vänta lite. Jag måste inte ens göra alla måstena först innan jag får göra de roliga sakerna. Jag måste ingenting egentligen och världen går inte under för att jag inte fixar allt. Det kanske till och med blir lite tok-knasigt av det.

(Ibland när jag skriver såna här inlägg tänker jag hur jag måste framstå för er som läser. Som en halvt neurotisk, icke-fungerande människa med massor av konstiga saker för sig. Jag vet inte om jag framställer det värre än vad det är eller om alla människor har lite av sånt de vill och behöver ändra på för att må bra. Eller om jag helt enkelt är ett värre fall än alla andra. Men jag bjuder på det. Jag är ändå ganska stolt över att vara just jag, och över att jag faktiskt har makten att utvecklas och förändra mitt liv till den jag vill vara. So be it.)