Lite bättre har det kanske blivit i och med att jag har lärt mig att identifiera vad jag egentligen känner långt där inne. Ibland lyckas jag och då blir jag så stolt och glad. Och det har blivit lättare när det handlar om beslut som bara gäller mig. Härom dagen tog jag beslutet att avregistrera mig från en högskolekurs jag kommit in på, men fick inse att det inte var tidpunkt för det just nu, med en bebis strax på väg och att samtidigt jobba. Men det är rackarns svårt att hantera när man gör någon annan besviken, eller där man känner att man borde ta ett annat beslut. För man kan väl inte alltid bara göra som man själv känner?
Vi hade till exempel bokat en natt på hotell i Göteborg. Vi hade pratat om att komma bort, bara vi tre, gotta oss på hotellrummet och strunta i alla måsten hemma. Ta tåget, äta på restaurang, bada i poolen. Jag kände mig tveksam till just den helgen, kände mig tvekande om det skulle ge mig energi eller ta energi, då jag just nu mest har ont överallt, sammandragningar och är så trött. Kalendern är så fullspäckad och jag behöver mycket vila just nu. Men så klart skulle det bli jätteroligt, lyxigt, mysigt, det förstod jag ju, så vi bokade. Men inom mig hoppades jag hela veckan att det inte skulle bli av, hoppades att sonens halsonda skulle stoppa oss (vilket det så klart inte gjorde). Och jag blev stående själv med ett beslut. De andra skulle bli besvikna för att jag skulle ta rätt beslut. Och den lille blev jättebesviken, så klart, och jag tänkte att jo, men vi kunde åka i alla fall, strunt samma om jag inte orkar.
Men min kloke make hjälpte mig att ta beslutet att vi skulle stanna hemma (efter alla år kan han läsa mig rätt bra), och när det väl var beslutat kändes kroppen 10 kilo lättare, det var så rätt (för mig). Och allt ordnade ju sig men ni förstår kanske känslan och dilemmat? Hur vet man vilket beslut man ska ta när det inte bara involverar en själv? Och hur lär man sig skilja på vad som känns rätt och vad man tror man borde? Ofta får jag känslan av att när jag hamnar i såna lägen blir det fel hur jag än väljer. Då kan jag gräma mig och ångra mig och ha svårt att släppa det beslut jag tog. Jag vill att det ska bli så rätt som möjligt.
Jag skulle önska att jag kunde känna ganska direkt vad som är rätt beslut, men oftast behöver jag gott om tid på mig. Det behöver växa fram. Jag har lärt mig att släppa vissa saker ett tag, göra annat, sova på saken och låta beslut komma till mig, men ibland tänker jag alldeles för mycket och när jag börjar tänka på borden, logik och måsten så fungerar det inte. Hur tänker och gör ni?
Visst är det svårt ibland, särskilt när besluten involverar andra också. Jag har jättesvårt med det där just nu. När allt snurrar på i 180 och helgerna är ganska fullspäckade redan, för att inte tala om veckorna. Samtidigt bjuder vänner in oss till olika evenemang som egentligen är jättetrevliga och roliga och mysiga men som bara känns jobbiga eftersom det är så mycket annat just nu. Då känner jag mig dum och osocial och tänker att om jag tackar nej blir vi kanske inte bjudna igen och är det något fel på mig som helst bara vill skrota runt i mysbyxor och återhämta mig på helgen just nu?! Jag har inte ens några graviditetskrämpor att skylla på :o(
SvaraRaderaDu kanske har rätt i att det blir värre nu när det är så mycket! Jag känner verkligen igen mig i dina funderingar om att tacka nej, det är jättesvårt!
RaderaHahahaa Lotta, jag skrattar högt åt bilden, den är klockren!! Ja du, jag känner igen mig i en hel del av detta med beslutsfattande. Det har sett olika ut beroende på tid i livet.Jag har bott med min son på egen hand länge innan den relation som just avslutats. Runt sonen som har autism har det varit så enormt många beslut att fatta, (absolut tillsammans med hans förträfflige pappa) dels om att bestämma vad jag trott är bäst för honom, dels att bestämma sig för att få insatser som andra bestämt inte erbjuds. Då har jag varit tvungen att bestämma saker som jag aldrig trodde att jag skulle behöva tänka på alls, lära mig saker som jag inte var beredd på, lära mig att tala om saker och på ett sätt jag inte var förberedd på, tala TILL människor som jag helst hade velat sänka i en vik med tyngder istället eftersom de motarbetade allt som var viktigt för min son. Det har varit den hårda sidan, rätt hårdkokt att snåra sig igenom. Men - been there, done that. Sedan är det just de här vardagsbesluten som kan vara så svåra. Jag gör som du ibland, jag suger på det än hit, än dit, trots att jag vet innerst inne vad som vore bäst. Om jag gör så, om jag gör si och så har det blivit något litet snabbt beslut som inte varit det rätta. Nu har jag börjat göra såhär, vad gäller min coola son: om det så är skrivet i en sten att vi ska blabla, märker jag då att det finns ett dagsläge, ett inslag av att han inte kommer att få något ut av det vi ska göra, en liten stressignal - då ringer jag, pratar med, avbokar, ändrar på allt med just den korta förklaringen, det är inte rätt läge helt enkelt. Skyndar inte heller, ringer och säger att vi blir sena. Det är sällan saker som kastar omkull andras liv, de vet redan att det kan hända, fast detta är alltså inte vanligt. Jag har alltså fullt ut tagit med min sons funktionsskillnad igenom allt i livet och sett att det är väldigt få saker som är viktiga. Att det som är viktigt är att han mår bra och det gör han när han blir förstådd, kan inte kräva mer av honom. Och då mår jag bra också. Han är min bästa lärare och här-och-nu-idol! :) Vad gäller beslut som har med mig som vuxen att göra, ibland har jag bestämt något och velar i hundranittio tills jag liksom får stressa iväg eller stanna hemma och tala allvar med mig själv, känna efter vad själen då egentligen säger. Kanske "vill vara hemma och dricka kaffe och gå skogspromenad". Då brukar det behövas. Jaha, nu har jag skrivit världens längsta kommentar, sorry. Kram till dig <3
SvaraRaderaJag skrattar också åt den bilden jättemycket, jämt :-) Tack för din långa kommentar, jätteintressant att läsa! Du måste ha lärt dig jättemycket med din son, när allt verkligen ställs på sin spets och att det viktigaste verkligen är hur han mår. En giltig orsak att stå upp för sig själv och honom, liksom. Det är värre när det bara gäller en själv. Tror också det går i perioder, som Emma över skrev, ju mer stress, ju mindre i kontakt är man med sig själv, och då blir det svårare. Ja, det är inte lätt. Tack för att du delade med dig, det hjälper mig med ;-) Kram tillbaka!
RaderaDu skriver lika klokt som vanligt ;) Har också svårt att ta beslut och avgöra vad som är bäst för alla. Min dotter sa en gång att det mest spontana jag är att ta ett äpple. Riktigt så illa tycker jag inte att det är dock.
SvaraRaderaIdag är jag varit på utbildning och fått mycket inspiration. Det jag tog med mig mest är nog Tänk inte så mycket, utan bara gör. Ska försöka leva lite mer efter det. Vad kan egentligen hända?
Kram Agneta
Ja, du har rätt, att mer göra än tänka ibland. I alla fall har jag en tendens att överanalysera saker. Vad kan hända? Och det värsta är ju att man i så fall får ändra sig i efterhand, det har man ju rätt till. Kram!
RaderaKänner igen. Man vill mycket men orkar inte allt. Det är väl att träna på att ha tillit som gäller.. Kram
SvaraRaderaTillit, ja. När det snurrar för fullt upplever jag att tilliten försvinner och nåt annat kommer in. Att andas, landa i sig själv och bara vara, kanske meditera, då kommer tilliten till att man faktiskt vet, tillbaka. Kram!
RaderaJag känner igen mig som vanligt men jag har nu kommit en bra bit på väg med det där. Jag är bra på att säga nej nu för tiden. Och som jag skrev i går så är jag bra på att lyssna på min känsla nu. Man lär så länge man lever...
SvaraRaderaKramen
Ibland tycker jag att jag har kommit en bit på väg jag med, och ibland (som nu när jag var trött och stressad) kunde jag inte alls hitta min känsla. Men som du skriver: man lär så länge man lever. Kram på dig!
RaderaJag funderade på om jag skulle kommentera eller inte, men jag gör det trots att jag fungerar annorlunda än er andra här.. Jag har otroligt lätt för att ta beslut. Jag vet alltid vad jag tycker. Snabbt kommer mitt beslut inombords. Jag har däremot tyckt det varit så segt med människor som aldrig kan bestämma sig, som velar hit och dit och ska väga alla för- och nackdelar och då tänker jag främst på jobbet. Ibland har vi fått vänta så länge på att ta ett beslut att allt rinner ut i sanden, tillfället är förbi och mycket jobb ogjort.
SvaraRaderaJag tror att det helt enkelt handlar om dels personlig läggning, är du snabb eller inte, och det ena är inte bättre än det andra. Dels handlar det om kontroll tror jag, att få ta det mest optimala beslutet för alla, och det kan bli svårt. För det jag tycker är bäst är inte säkert att du tycker osv. Man måste vara sann och säga vad man tycker, i min värld är det så, och sedan får alla ta ansvar för sig. Därmed inte sagt att man ska köra över någon eller vara okänslig. Men alla måste faktiskt ta ansvar för sig. Vuxna. Med barn är det ju en annan sak. Och hur ofta tar man inte beslut som förälder som barnen initialt inte alls gillar? Jag tror också att vi är uppväxta med att vi ska vara populära och bli gillade. Och känner man att ett beslut inte kommer att gillas av alla kanske man håller inne med det? Hoppas du förstår mina tankegångar trots att vi är så olika :) Kram
Du låter som min man :-) Det krockar ibland men vi drar lärdom av varandra. Jag önskar att jag kunde ta beslut snabbt, som jag kan göra på jobbet, konstigt. Det är värre med personliga beslut hemma, och jag har en tendens att sätta de andras önskemål framför mina. Jag håller på att lära mig att andra vuxna människor får ta ansvar för sig själva, och det är en skön tanke. Jag förstår hur du menar och tycker det är spännande att man kan vara så olika. Kram!
Radera