Livet i gråskala

En sak med att få några år på nacken är att livet blir mindre och mindre svartvitt. Som tonåring är livet aldrig gråskaligt utan man vet precis vad som är rätt och vad som är fel. Har alla svaren. Det där märker jag väldigt tydligt i mitt jobb på högstadiet. I tonåren måste man vara på toppen av det här svart-vita tänket som utgår ifrån bara sig själv.

Men med åren slipas man av, av erfarenheter, jobbiga som roliga. Man är med om saker. Man rundas av i hörnen, lär sig att se andra sidor av saker. Lär sig kanske att alla inte ser saker på samma sätt som man själv. Kan sätta sig in i hur det är att gå i andras skor. Man utvecklas.

Jag tycker det är så skönt att inte längre behöva ha rätt, att inte behöva hävda mig i alla lägen. Jag behöver inte alltid ens säga min åsikt. Livet är inte en kamp som jag till varje pris måste vinna. Och mest av allt har jag lärt mig att alla människor är så olika och har så olika behov. Och att det är helt ok.

Man måste kanske inte berätta för andra hur det ska vara, för man vet inte bakgrund och situation, vad det än kan gälla.

Jag såg en intervju i nyhetsmorgon med en rawfood-expert för ett tag sen. En ung, fräsch tjej, som stod där och tydligt rekommenderade alla människor att äta tre mål mat om dagen, helst raw food då, precis som hon. Jag blev inte provocerad, för jag vet vad jag mår bra av, och det är inte raw food tre gånger om dagen som är bäst för mig. Men jag blev beklämd, för att hon stod där och sa detta till tittarna, och tänk alla som inte hittat sitt sätt att äta, som har ätstörningar, som jobbar skift, som har en situation hemma där man måste laga mat till fler än sig själv etc etc. Det finns så många som inte passar för hennes rekommendation, och det kan vara lurigt att tro att alla mår bäst av det man själv mår bäst av.

I min första graviditet mådde jag toppen och tränade på precis som vanligt. Det var min verklighet då, och så är det inte denna gången, tio år senare. Inte alls. Jag är tvungen att acceptera att kroppen strejkar. Då och då hamnar jag in på websidor och bloggar av personer som antingen inte har varit gravida än, eller bara varit med om den där första upplevelsen, att kroppen orkar som vanligt. Och då kan det bli så svartvitt, att det enda rätta är att träna på. Nu blir jag inte så provocerad eller stressad av det heller, men jag hade blivit det för några år sen. Men ok, lite arg blir jag.

Jag märker själv att jag blir en lyckligare person av att inte värdera saker så förfärligt. Jag jobbar medvetet med det varenda dag, att låta saker och ting vara som de är, utan att värdera och ta ställning.  Omedvetet värderar man ju hela tiden, men jag försöker att minska på det och inte uttala allt jag tänker. Saker kan bara vara också, utan att jag måste vara med och peta i det. Jag tänker att var och en nog har sin egen erfarenhet och sitt eget bagage som inte nödvändigtvis syns utanpå.

Livet har en sån stor skala, en sån rik palett. Det är inte svart-vitt, för mig i alla fall.

Fångad av maken när jag vilar mig i form. Bjuder på den!