Ett år senare

Ett år har gått sedan jag startade den här bloggen. 25 augusti 2013 närmare bestämt. Länge, länge hade jag funderat på bloggens inriktning, namn och vilken känsla jag ville förmedla. Vad jag skulle skriva om. I säkert ett eller kanske till och med två år hade jag tvekat, och att det inte fanns någon av de 50 första namnen som kunde passa var en anledning. En dag kände jag att nu eller aldrig, och jag tror att där och då startades en process jag inte har kunnat hejda.

Lite visste jag då vad som skulle hända och vart livet skulle svänga. Jag trodde då att jag skulle ha en liten söt träningsblogg med inriktning familj och vardagshälsa med utgångspunkt i en småstad. Träningsupplägg, hälsosam mat och kropp, ungefär. Så började det också, men ganska snart hände något som förändrade allt. Bara ungefär en månad senare brakade jag in i en tre veckors sjukskrivning, som har ändrat mitt liv rejält. Jag tänker ibland på att det kanske är tack vare bloggen och andra bloggare som allt det där hände.

Jag är oändligt tacksam för den där sjukskrivningen för utan den hade jag inte varit tvungen att ta mig dit jag är idag. Om man inte måste så är det mycket svårare, tror jag. Nu fanns det inget val. Jag ville absolut inte vara där, inte vara den jag var. Jag var förberedd och redo att ta klivet till ett annat liv, men det visste jag inte då.

Det kan störa mig ibland att bloggen inte är det som den skulle vara från början, men nu finns det liksom inget alternativ. Jag måste bara skriva om detta som är mitt liv just nu, oavsett vad folk tycker om mig, om att jag blottar mina svagaste sidor. Lotta som startade bloggen för ett år sen hade inte kunnat drömma om att vara så naken, för tänk vad pinsamt om någon såg vad jag egentligen tänkte, innerst inne, och tänk att posta bilder på sig själv som inte alltid är snygga. Bloggen är min ventil, min orsak att jobba framåt, att bli bättre och tryggare i mig själv. Att sätta ord på företeelser och tankar jag går igenom.

Jag gissar att alla som bloggar brottas med ungefär samma saker; är det värt att hålla på, är det någon som egentligen läser, hur privat/personlig vill jag vara, vad ska jag lämna ut o.s.v. Jag tänker att jag får ta ställning då och då, hur jag vill ha det, för helt svart-vitt är det inte. Ibland hade det varit skönt att vara anonym, att inte behöva skala bort.

Något som förvånade och överraskade mig var kontakten med människor i bloggsfären. Läsare! Det hade jag inte ens tänkt på. Och nu är ju kontakten med andra det finaste jag har. Det ska ni veta, att jag är så oerhört glad och lycklig för alla kommentarer jag fått och får. Jag läser dem högt för min man och läser dem om och om igen i smyg i sängen på kvällarna. Jag får stöd och input som jag i min vildaste fantasi inte kunde tänka mig att få.

Ett år går så fort, med facit i hand! Tänk om jag hade vetat för ett år sedan hur mitt år skulle se ut och hur långt det går att komma på ett år. Man kan förändra sitt liv på ett år. Det fascinerar mig varenda dag! Att ändra sitt liv i grund och botten kan vara både jättesvårt när man ska skarta men också oerhört enkelt och självklart, när man tar ett litet steg i taget.

Och jag undrar så klart hur nästa år kommer att bli, nu när jag har lärt mig så mycket. En sak jag vet, är att jag ingenting vet om vart livet kan ta vägen. Jag vet bara att livet är en resa som man gör en gång. Det är synd att inte hänga med på resan ordentligt, att inte leva det livet fullt ut och att inte våga vara sig själv. Ett år senare sitter jag här i min soffa och tänker att livet har blivit så mycket bättre. Världens största kram från mig till er som läser!