Jobb, jobb, jobb

Det liksom kliar lite grann. Alltså det här med jobbet som inte är helt rätt för mig. Det är inte så längre, att jag får panik när jag tänker på det, men ändå. Det är där, det som skaver, som jag vet innerst inne.  Jag älskar att undervisa och jag älskar att undervisa tonåringar. Jag älskar att vara kreativ och nytänkande, jag älskar skolmiljön. Få utmana, inspirera, bry mig om, pusha, roa. Möten med härliga elever och deras föräldrar. Få skapa och se dem utvecklas. Men det finns mycket jag inte älskar.

Under förra året lade jag all min tid och energi på att försöka komma bort, försöka hitta ett sätt, en väg ut. Allt mer desperat ju längre tiden gick. Jag sökte en del andra jobb, sökte kurser på universitetet, men inget var rätt väg. Ville inte kasta mig in i något annat, bara för att. Satt fast, stod still. Panik.

Efter kraschen i september har jag haft en annan inställning och vinkling till livet och jobbet. Det har gått bra, det tuffar på. Jag känner mig tryggare och starkare och det gör att jobbet bara är som det är. Det är min försörjning. Jag vet hur läget är, men det känns ok. Läget är under kontroll.

Men. Men så klart inte hur länge som helst. Det här kan inte vara allt. Jag kan inte se mig själv i samma klassrum i trettio år till eller ens två år till. Men jag känner mig handlingsförlamad, och inte kommer det andra möjligheter flygande. Jag måste vara aktiv och fånga möjligheter, men ändå inte jaga. Ta mig nånstans till något annat, men jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig bytt jobb, har egentligen aldrig sökt jobb, jag har bara fått jobb. Och så verkar det ju inte gå till nu.

Jag drömmer om utmaningar. Något nytt. Förändra banorna lite. Få se saker från ett annat perspektiv. Utnyttja mina styrkor till fullo. Göra skillnad.

Och jag känner mig låst och vill ändå inte börja komma in i vinkelvolten igen, och ägna all ledig tid åt detta. Aldrig i livet. Heller inte sitta stilla i båten år ut och år in. Har funderat på annat att göra men är också feg och vågar inte kasta mig ut i något helt okänt. Jag är ju bra på det jag gör, och man vet vad man har och så vidare.

Sen ska jag inte sticka under stol med att jag faktiskt inte fick något av jobben jag sökte förra året. Och det är rätt knäckande för självförtroendet att bli bortvald om och om igen.

En av kurserna jag sökte på universitetet har jag kommit in på, att läsa utöver mitt jobb, på deltid. Men hur vet jag att det är det jag vill och inte bara ett sätt att få göra något annat? Går det lätt så är det rätt? Eller hur vet jag om jag bara är rädd för något nytt och något som blir jobbigt och obekvämt vad gäller resande och tid? Nästa vecka börjar kursen och jag vet inte!

Och så tänker jag att jag är otacksam och kräsen, som har ett fast jobb, en anställning, som så många inte har. Jag som jobbar deltid redan, en deltid som är för min skull, för att jag ska må bra och hinna med. Måste jobbet vara så himla bra hela tiden? Det är ju bara ett jobb. Eller? Jag är mer på mitt jobb än jag träffar min man och min son under veckorna.

Och jag tänker mig att ni kanske har några kloka tankar om detta? Ni kanske kan ge mig några handfasta råd eller tips? Hur hade ni gjort? Hjälp!