Self-trust och en vinnare!

Jag är inte den som säger ifrån i större sammanhang. Är rädd för att stöta mig. Rädd för diskussion, att inte tycka samma. Rädd för vad folk ska säga. Rädd för att de andra ska märka att jag är så "annorlunda" som alltid tycker tvärtom. Så jag håller ofta tyst och tänker en massa saker som jag sen ångrar att jag inte sagt högt. Går hem med klump i magen och grubblar. Önskar ofta att jag hade haft modet att säga min åsikt, eller det kanske jag gör, men önskar att jag hade sagt ifrån och emot.

Som på min yoga i söndags. Läraren frågade om vi ville ha uppehåll under sportlovet eller inte. Eftersom jag hörde en del personer som ville ha uppehåll vågade jag inte säga att jag ville köra, vill få kontinuitet i yogan. Rädd för att det bara skulle vara jag som tyckte så. Ny i gruppen, varför skulle min åsikt vara värd något? Och om det ändå inte blev som jag ville skulle jag bara bli ännu mer besviken, bäst att hålla tyst. Och sen hem och gräma mig.

Men nu hände en sak där jag kände att det inte gick längre. Har nästan aldrig känt så starkt. Utan att berätta om sammanhanget var jag på en sammankomst där vi tog upp en sak som rörde en annan människa. Stämningen piskades upp bakom ryggen på personen och utan att de flesta visste något i frågan eller hade några erfarenheter själva drogs det igång en häxjakt. Redan där kände jag att jag var tvungen att säga ifrån, och jag försökte verkligen få stopp på eländet. Tyvärr var det bara jag som tyckte som jag gjorde och jag gick hem med en riktigt obehaglig känsla i magen. Tänkte först att jag är så jobbig, som inte bara kan tycka samma som de andra, ska alltid vara så tvärtom. Men sen ändrade jag mig och blev ännu mer förbannad, för att alltihop var så fel.

Jag var alldeles upprörd hela kvällen och natten och kände att jag inte kunde vara med om den här häxjakten, så jag mailade de andra som varit med och sa vad jag kände och hur jag tänkte. Och ju mer jag tänkte på det efteråt så kände jag att jag hoppar av den här gruppen om man beslutar sig för att driva frågan vidare. Jag kan helt enkelt inte ställa upp på det. Det går så emot vad jag står för.

Vilken frustrerande känsla det här är. Och jag som är så rädd för konflikter. Men det här var allt för viktigt för mig för att jag skulle kunna låta bli. Det kanske är det, att det inte är ofta saker är så viktiga för mig att jag ska säga ifrån. Eller så handlar det helt och hållet om rädsla, jag vet inte.

Kanske någon har tips till mig som gärna vill utveckla den här förmågan, att säga ifrån. Att våga tycka olika. Att tänka att min åsikt också är viktig, även om den allt som oftast är tvärt emot alla andras. Jag försöker att träna, men blir så orolig, så liten inombords. Går igenom det som sagts (eller skrivits för den delen) för mig själv om och om igen. Hurdan är du? Och hur gör man för att inte älta allt efteråt, vad som sagts och hur det var. Det kan äta upp mig och jag har svårt att stänga av.

Den här gången blev allt till slut för mycket. De andra i gruppen körde vidare med sin linje. Efter flera turer fram och tillbaka märkte jag hur mycket negativ energi allt det där gav mig. Mitt under meditationen på mitt yogapass kom det bara till mig som en klar blixt. Jag hoppar av. Det jag inte kan förändra får inte äta upp mig. Så jag kom hem, hörde av mig till berörda personer och berättade att jag inte kommer att fortsätta mitt uppdrag. Punkt slut, axlarna ner och en skön, varm känsla i magen. Jag gick ut i köket, gjorde mig en kopp yogite och fick följande till mig på tepåsen:

There is nothing more precious than self-trust.

Och min lilla tävling då. 5 tävlande från norr till söder. Jag skrev alla orter på varsin lapp, vek ihop och drog en. Och vinnaren är...Ulrika. Grattis! Skicka din adress på fb eller i kontaktformuläret här på bloggen så kommer vinsten snart.