Jag springer!

Jag har inte velat skriva något om det än förrän jag varit riktigt säker på att det faktiskt går men idag vågar jag. Jag springer igen! Nu har jag sprungit några gånger och det är precis som innan graviditeten. Eller, sprungit och sprungit, men joggat i alla fall. Idag stack jag ut efter en lång dag där jag bara burit bebis. Burit i sjalen, burit i babybjörnen och burit med armarna. Och tänk att när jag springer nu är det precis som om jag inte varit gravid, trots min långa tid som barbamamma utan rörelse och med alla krämpor.

Jag följer min träningsplan till punkt och pricka, och bara det är skönt. Bra att luta sig mot när det känns som om det går så långsamt. Jag är på rätt ställe vid rätt tid, och det har faktiskt inte gått mer än knappt fyra månader sen kejsarsnittet. Energin behöver inte läggas på att kolla runt hur andra tränar efter förlossning utan jag har min plan, som passar för bara mig. Håller fast vid planen.

Det jag har sysslat med hittills är uppbyggande träning och jag har bemödat mig om att lyssna på kroppen i stället för knoppen. Just nu vill jag ha mycket hög puls, svett och utmaning. Har till och med längtat efter crosstrainern här hemma just för detta. För några veckor sen började kroppen ropa efter att springa, och jag kände mig faktiskt redo. Så jag testade, och det gick bra, inga känningar i vare sig bäckenbotten eller i snittet. Och idag sprang jag spåret med exakt samma känsla som innan jag blev gravid. Ett varv var inget utan jag hade kunnat ta ett varv till. Känslan när man tränar exakt det kroppen vill, och det som är roligt, den slår allt, och passar perfekt för mig nu. Att springa är inte det jag normalt gillar allra mest, men kroppen har senaste tiden bett om både det, crosstrainer och skivstångsträning. Bara att lyssna.

Kroppen är verkligen fantastisk! Jag kan nästan inte förstå hur bra det går, hur otroligt det går att återhämta sig och komma tillbaka. Och den känslan man får av att röra sig, av den friska luften, är oslagbar!