En föraning

Det ligger verkligen energi i luften just nu. Har nog sällan känt en föraning om våren så starkt som nu, och njutit så mycket av det. Och känt hur mycket energi det ger, med solen, plusgraderna och fågelkvittret. Och energi föder energi, helt klart. Jag vill bara ut!

Det är sportlov och vi är hemma hela familjen en vecka. Ser statusuppdatering efter statusuppdatering från olika fjällsemestrar på Facebook. Det gör mig ingenting, jag längtar ingen annanstans just nu. Jag njuter av att vara tillsammans, njuter av att ha tid. Njuter av rörelse och energi! Min kropp vill bara röra sig: promenera, träna, böja, lyfta, vara ute. Och för mig är det lyx värt mer än någonting annat att kunna sticka ut nästan när jag vill, och inte ha ensamansvar hemma hela dagarna.

Idag sken solen för fjärde dagen i rad och det var det mest underbara väder. Huvudet tyckte att jag skulle åka till gymmet när jag hade möjlighet men kroppen bad om att få på sig löparkläder och åka till kullen en bit bort för backträning. Jag har sån hatkärlek till backintervaller men ändå är det det jag längtar efter. Knasigt.

Utan att tänka för mycket var det bara att dra på sig kläder, ta med sig hunden och köra. Jag joggade nedför och gick uppför. Är inte redo att springa än på ett bra tag, men kände på det lite försiktigt, och det gick. Det var tungt, tungt, men härligt, härligt. Flås, tunga ben och ett arbetande hjärta. Fokus på knip och hjälp av hårda stödtrosor för magen (ursäkta informationen). Och fokus på hunden som var lite varstans.

Hunden tröttnade efter knappt två vändor och ville åka hem. Men inte jag. Jag var så glad och lycklig att min kropp bar mig. Att den fungerar, kan och vill. Att den samarbetar och bär mig uppför och nedför backar. Att allt mitt förarbete med basövningar och enkel träning gör så att jag klarar det här. Det är lycka, det. Och snart kommer våren.