Jag vet att jag alltid har varit jättekroppsfixerad, medveten. Gått från mullig till smal, till tjock, till vältränad, till stark o.s.v. Senaste åren har jag dock landat en hel del i mitt utseende och känt mig bekväm i min egen kropp. Kan vissa perioder till och med säga att jag gillat den skarpt. Och känslan av att vara stark och sund är ju oslagbar, det måste jag säga! Precis så kände jag mig förra året. Vältränad, stark, frisk.
Och i början av året blev jag gravid. Jätteglad och lycklig. Har längtat efter det så länge! Har längtat efter en gravidmage.
Nu är jag i vecka 22 och känner mig plufsig, mullig och jämnrund. Drar mig till bloggar och annat på nätet där kroppen under graviditeten inte känns så där himlastormande. Älskade detta inlägg av mammaspring. Fast det är som att svära i kyrkan att säga så, ens för sig själv. Många verkar älska att vara gravida, men jag är inte en av dem. Det är kroppen och krämporna mot mig, ungefär. Och kroppen protesterar när jag vill orka.
Jag minns det ju sist, för tio år sen när jag väntade V, att det var likadant. Då, till skillnad från nu, tränade jag hårt och var aktiv, men kroppen var likadan. Jag blir förmodligen sådan och det är bara att acceptera. Jag svullnar upp lite grann, om det är vätska eller något annat vet jag inte, men jag får celluliter och ytliga blodkärl och blir liksom en storlek större.
Jag tror inte att det har med maten att göra, utan hormoner möjligtvis. Jag har aldrig ätit så här sunt i princip. Kan fortfarande inte äta söta saker som godis, eller dricka läsk t ex. Dricker mest vatten och äter ren, fin mat. Och smörgåsar, men inte mycket fika eller onyttigt.
Väger mig gör jag inte, det har jag inte gjort på många år. Det gjorde det ju lite svårt för barnmorskan på inskrivningen, när det inte fanns någon startvikt, eftersom jag inte bryr mig det minsta om vad vågen säger, utan bara hur kroppen känns. Vikt är ju bara en siffra (som stressar mig). Och jag vet att om jag skulle hålla på och väga mig under graviditeten skulle mina gamla nojor komma tillbaka, jag skulle googla och jämföra mig. Tack och lov verkar min BM ha förstått detta, för hon har inte legat på att jag måste väga mig när jag besöker henne.
Och det tar ett bra tag för mig efteråt att få kroppen normal, jag måste ställa mig in på det. Sist hade jag panik över att det inte var som för "alla andra" som ammade bort det, eller promenerade bort det. Ni vet "kilona bara rasade av under amningen" och "jag kunde ha mina jeans en vecka efter förlossningen. Det är ju bara hemskt att ha sånt i bakhuvudet, när det inte gäller en själv.
Så det stör mig att jag är så kroppsmedveten även nu. Jag gillar inte min gravida kropp så värst mycket, men missförstå mig inte, jag älskar det faktum att jag bär vårt efterlängtade barn. Logiskt kan jag förstå hur fantastisk min kropp är som fixar denna uppgift, men känslomässigt är jag inte med. Så är det, nu är det sagt! Som att svära i kyrkan var det, ja.
Fast det är ganska skönt att slippa hålla in magen...
Jag tycker du ser strålande ut. Men det är ju bara vad jag ser. Som du beskriver det låter det tungt. Det är klart att alla känslor måste få finnas, vilken situation man än befinner sig i. Hormonerna åker berg- och dalbana ibland och speciellt under graviditeten och det vet alla som varit där hur jobbigt det kan vara.
SvaraRaderaJag läste någonstans att den vanligaste frågan som blivande mammor ställer hos barnmorskan är hur snabbt de kan se ut som innan, bli smala igen. Det gör mig faktiskt ledsen och sorgsen. Att vi lever i en så dj-a ytlig tid. Ursäkta mig, men det känns helt galet när man hör sådant och samtidigt förstår man pressen som så många kvinnor känner av. Det är inte lätt. Måste det vara antingen eller? Måste det vara rosa skimmer eller celluliter och svullenhet? Kan man inte få ta hand om sig när man känner sig "fel"? Unna sig saker som inte handlar om träning eller kläder? Hur man ser ut? Trots allt kommer kroppen att åldras och det kommer också att göra att du upptäcker saker du inte styr över. Skinnet rynkas och spänstigheten förloras lite. Även om du är stark och orkar. Jag vill peppa dig att gilla dig själv hela vägen fram till graviditeten. Att du varje dag framför spegeln uttalar dina magiska ord kring vad du gillar. No matter what. De dagar du känner dig liten och mår skit, säg det till en vän, din man och ta hjälp och tröst. Bär inte på allt själv. Inuti är du vacker och förstörbar. Ytan är bara yta. Hur hårt det än kan låta. Skickar en varm omfamning och hoppas verkligen att du landar i att allt är ok men för att hjälpa sig själv kanske man ska fokusera på just det som hjälper?
Hela vägen fram till förlossningen ska det stå och inget annat!
SvaraRaderaHärligt att läsa om dina svordomar i kyrkan! Förstår att det är en jobbig känsla, eftersom man "ska" älska sin gravida kropp, och hoppas att du kan landa i om inte kärlek till, så i alla fall en godsint accepans.
SvaraRaderaJag är ju helt säker på att du är tillbaka i den form du trivs bäst inom kort!
Inte heller jag rasade i vikt efter graviditeterna trots amning och promenader, och var inte tillbaka på startvikt innan denna, men har turen att älska att vara gravid och min gravida kropp.
Stora kramar
Annika har skrivit bra där!
SvaraRaderaJag hoppas att du kommer vara mer lugn denna gången när det gäller att komma i form efter graviditeten, du har mer år och erfarenhet i bagaget nu, så jag hoppas du kan slappna av mer.
Att kunna acceptera att kroppen ser ut såhär just nu.
Jag tycker du är supervacker i din mage!
Ha en skön söndag!
Tycker du är så fin men det man känner finns ju bara där. I min senaste graviditet hade jag mycket fokus inåt, tror inte jag tänkte så mycket på kroppen, mer närvaron som en meditation nästan. Fast hur jag lyckades med det vet jag inte, höll fortfarande på med ashtangayogan då men släppte massor på kraven. Stor styrkekram önskar att du kunde se hur du strålar♥
SvaraRadera