Blandade känslor

Mycket känslor är det just idag. Det är som att en lucka har öppnats och nu finns det ingen hejd. Det kan ha lite att göra med att jag ligger nedbäddad i en dunderförkylning också, och lägg till ett par veckor utan att ha sovit en hel natt, gravidhormoner och resfeber på det.

Igår var det skolavslutning och det är alltid med blandade känslor man som lärare firar den dagen. Det är ett sånt tydligt slutmål hela året, den där dagen, ett gemensamt mål för alla som jobbar och går i skolan. Veckorna innan går både elever och vi lärare på ångorna som finns kvar som bränsle, så är det varje år. Man skulle inte orka en dag till om någon bad en om det.

Igår släppte jag en nia som jag varit klassföreståndare för, en jättefin klass med välartade, trevliga ungdomar. Jag har aldrig satt så många höga betyg i en klass förut, och en av tjejerna fick ett betyg med 18 stycken A. Det är en otrolig bedrift, det ska ni veta, och då har hon dessutom läst ett extra ämne, och har inte svensk bakgrund och borde haft svårare med språket. Respekt.

Sen stod jag där igår, finklädd och pirrig. Förväntansfull och glad och vemodig, allt på en gång. Sång, betyg och kramar, naturligtvis. Och gick hem utan ett tack, utan en hemplockad blomma. Ett år till har gått utan uppmuntran från något håll, varken från chefen, elever eller föräldrar. Missförstå mig inte, jag behöver inte bli uppvaktad som sonens fröknar i trean, som fick tårtkalas och varsitt halsband. Det är totalt oviktigt med dyra grejer, men ett ord, ett mail eller en hemplockad blomma kostar ingenting.

Ofta känner jag mig osynlig, oviktig och otillräcklig som lärare, och det som skrivs i pressen om oss är entydigt negativt. Hur vi än gör, gör vi fel, och alla har gått i skolan, så alla vet hur det ska gå till (trots nya läroplaner, kursplaner och skollagar och trots att jag läst fyra och ett halvt år på universitetet). Och vi har det ju så bra, vi med våra lov. Jag skulle mycket hellre ha bättre arbetsvillkor än långt sommarlov.

Tänk så viktigt det är att få känna att det man gör betyder något, är viktigt, om så bara för en person. Att få det där tacket, det där ordet. Klappen på axeln, tummen upp. Jag sparar fortfarande på ett mail jag fick från en förälder för drygt tre år sen, och det hjälper mig att orka ett tag till. Men ett mail var tredje år, hur länge orkar man leva på det? På det mailet kommer det hundratals andra och en hel del negativa. Det är så lätt att maila det man inte vågar säga.

Jag tror att jag är en bra lärare. Jag har en fin relation med eleverna och bemöter dem med respekt. Jag är tydligoch rättvis. Mina elever når målen bra och jag är kreativ och gör undervisningen spännande. Jag fixar och ordnar så eleverna ska få vara med om projekt, tävlingar, resor och utflykter. Men idag känner jag mig inte som en bra lärare ändå. Luften har gått ur mig. Jag jämför mig, och det är det värsta man kan göra.

Funderar på om det kanske inte går att vara lärare om jag inte klarar sånt här, det här är ju inte första gången. Tänker att jag kanske är otacksam som förväntar mig ett tack när jag bara gör mitt jobb. Tänker att det vore nyttigt att prova något annat. Tänker väldigt mycket att jag inte duger, trots att jag ägnat hela tiden sen september åt att verkligen förstå att jag duger. Jag tänker en himla massa saker som inte är bra för mig.

Just idag är känslorna väldigt blandade och jag längtar efter semester och tid att bara vara. Tid att reflektera och landa. Men just idag får det vara så här, det är ok.

Mellan mina avslutningar hann jag en sväng till sonens, vilken tur!