Om att dela med sig

Jag har nog alltid varit rätt självupptagen och tänkt att världen kretsar rätt mycket kring mig. Och det kan ju vara lite jobbigt i längden, något som jag märkte väldigt tydligt när allt sa stopp i september. Och då fick jag en stark känsla av att flytta fokus från mig själv till andra saker. För när allt kommer omkring är ju jag bara jag, en liten fjärt i världsrymden, liksom. Jag kände att jag ville ge av min tid, kraft och resurser till andra och jag kan nog inte riktigt förklara varför, bara att det var jätteskönt att fokusera lika mycket på andra. Och jag kan förstå alla dessa människor, som engagerar sig ideellt i olika föreningar. Det ger mer än det tar!

Jag engagerade mig i Missing People och i Giving People (som tidigare hette Matkassen). Jag gick med i sonens skolas föräldraförenings styrelse. Efter ett tag också i ett lokalt hjälpinitiativ som heter Marias änglar, som hjälper lokalt med kläder, mat och annat till dem som behöver. Jag har inte gjort några stordåd, utan mer gett någon matkasse här, lite kläder där, varit med och sökt efter försvunna personer och skickat presentkort på mat och leksaker till jul. Men det är mer än jag gjorde innan, och jag skulle gärna göra mer.

Igår var det dags igen. Det kom ut ett nytt ärende på Facebook, ett ärende som satte sig i magen direkt. En mamma med en son i exakt samma ålder som min, som inte hade mat så det räckte i veckan. Som inte kunde äta sig mätt. Och inte ta med sig frukt till skolan eller åka på utflykt och ta med fika och som inte får saft för att lyxa till det på helgen. Som inte har skor eller kläder i rätt storlek. Jag kunde nästan inte tänka på det utan att gråta.

Jag tänker på min egen son, som har allt han behöver och lite till. Som tackar nej till nya skor och kläder som jag gärna vill köpa till honom, som tackar nej till att äta lunch på restaurang för att han hellre vill vara hemma. Som åker på resor hit och dit. Men jag vet också att vad som helst kan hända vem som helst, och alla kan hamna i den sitsen den här mamman var i. Nästa gång kan det vara jag, med mitt barn. Eller en granne, eller någon nära, man vet inte.

Jag och mamma åkte och handlade ett par matkassar och åkte hem till familjen. Utanför mötte vi en tjej till som också skulle ge matkassar, och det kändes så bra, att det finns människor som utan att tveka kastar sig iväg till affären en söndag för att hjälpa någon man inte känner. Och att jag fick göra samma sak för en medmänniska. Jag känner både tacksamhet att jag fick vara med och hjälpa och stolthet och glädje över att kunna dela med mig. Och just den här gången hoppas jag att den lille killen vi hjälpte fick vara mätt hela veckan, ända tills familjen kom på rätt köl igen.