Att längta och hoppas

Jag, eller kanske vi, har bestämt oss för att sluta hålla allt för oss själva. Att dela saker gör bördan mindre att bära. Därför känns det bra att lyfta på locket till det som varit med oss under så många år, en barnlängtan, en sekundär barnlöshet. Jag gissar att vi är och var långt ifrån ensamma om detta, men det är inget man pratar om, för det känns pinsamt och lite skamligt, att man inte lyckas, när "alla andra" gör det. Det är inte så att vi har ljugit eller hemlighållit, men inte ropat ut det, och folk har så mycket taktkänsla att man inte frågar. Under alla dessa år har egentligen ingen frågat oss om det är dags för syskon.

Men tänk om fler hade pratat om det och tänk om fler hade skrivit om det. Det har inte funnits någon att dela längtan med, och inte mycket att läsa. Det har varit vi två i en värld som inte har vetat.

När V var ett år beslöt vi oss för att vi kanske skulle försöka i alla fall, att få ett syskon till honom.  Vi började titta på vagnar, funderade på hur vi skulle göra saker annorlunda och bättre andra gången. Vi gladde oss åt det som vi trodde skulle gå lika lätt som det gjort med V. Månaderna gick och något år gick. Vi gjorde allt vi kunde, allt ifrån huskurer till konstiga piller och provade alla tips vi kunde hitta på nätet. Till slut sökte vi hjälp. Privat då, eftersom man inte får hjälp av landstinget när man redan har barn tillsammans. Gick vidare till utredning som visade att allt var normalt, det fanns inga hinder för graviditet. Men vad hjälper det när det ändå inte händer?

Vi gjorde hormonbehandlingar som ledde till att jag bildade vattencystor i magen. En jul hade jag fyra cystor som tillsammans var stora som en handboll, i magen, och fick med mig orden "Spricker de över jul här nu måste du åka in akut, det gör fruktansvärt ont". Vi låtsades att allt var bra under besöket hos svärföräldrarna. Jag minns att jag gick en rask, lång promenad med supersnabba svärmor med min handboll i magen och höll tummarna att jag skulle klara mig. Jag kunde så klart inte fortsätta med hormonerna. Vi gjorde inseminationer och så småningom två IVF:er i Göteborg. Då trodde vi nog att IVF skulle lösa allt, men så var ju inte fallet. Varje månad besvikelse och varje ny månad, en ny möjlighet.

Alla resor till Göteborg, ta sprutor i magen varje dag, svälla av behandlingen, allt hemlighetsmakeri, ta ledigt från jobbet, gå på middagar och ändå verka normal, tog nästan knäcken på oss. Och ändå lyckades vi inte, 60000 kronor fattigare. Det var några år sen nu, och någonstans därefter bestämde vi oss för att lägga ner. Man orkar inte. Vi orkade inte kämpa, längta, önska, drömma längre, det tog alldeles för mycket energi av oss, av den familjen vi faktiskt hade.

Och vi insåg båda två att vi behövde släppa och gå vidare. Leva i nuet mer och glädjas över vår lilla familj på tre. För det är klart att det var underbart, att vi ändå hade ett perfekt barn. Men längtan kunde vara lika svår ändå, och det är konstigt att förklara. Som sekundärt barnlös är man i ett slags mellanrum. Man hör inte till de helt barnlösa men man hör inte till de som kunde få så många barn de ville. Man känner sig annorlunda och ensam. Jag önskar så att det hade funnits fler som vi just då. När vi var ute och reste eller träffade andra familjer sögs vi till andra som bara hade ett barn. Det kändes som om vi förstod varandra. Och vi blev besvikna om det visade sig att de hade syskon, som inte var med.

När folk vi kände berättade om att de skulle ha ett barn till var vi så klart glada, men varje gång fick vi som en smäll i magen. Det borde ju varit vi. Vi med plats i huset, vi med tid och kärlek och den oerhörda längtan. Och en del blev gravida fast de inte riktigt ville eller hade planerat. Det blir lite att man drar sig undan.

Senaste åren har vi landat i hur bra vi har det, som kan göra långresor, som kan leva ett enkelt liv med ett större barn. Vi har tid och vi har det bra. Men varje dag, minst någon gång om dagen, har tanken kommit, i alla fall hos mig, hur det kunde ha blivit, varför livet är så orättvist, varför inte jag fick uppleva detta med barn en gång till. Och så har jag stängt av igen och haft det bra.

Jag önskar att vi hade varit mer öppna. Jag tror det hade underlättat. Men samtidigt, när börjar man berätta? Inte alldeles direkt, det gör nog inte många. Sen när åren går? Då blir det liksom försent. Eller jag vet inte, det är ju ingen ide att tänka på hur det kunde ha varit. Nu är nu.

Ett nu som tog en annan vändning. Och det har varit oerhört svårt att ställa om, från att aktivt motarbeta längtan och drömmarna till att helt plötsligt få tänka tvärtom igen. Att glädjas var och inte helt enkelt, och kanske var det inte så konstigt. Men nu kan jag faktiskt känna ren och skär glädje för det som komma skall, vårt lilla nya liv. Nu blir det en annan typ av längtan och väntan; att få träffa den person som finns i min mage. Och så klart ett annat hopp, att hoppas att allt går som det ska. Och det finns väl en anledning också med de nio månaderna man får vänta, det blir ju också en mental förberedelsetid, tack och lov. 

Jag tror att vi alltid kommer att bära med oss detta i våra liv. Det har blivit som en del av vår personlighet, en erfarenhet som format oss. De här 10 åren är en del av oss och vår historia som på något sätt kanske har svetsat samman oss och också gett oss en ödmjukare syn på livet, att allt inte går på räls, att man inte kan planera allt.