Livet och lyckan

Imorse satt vi två osovna och märkbart nervösa i väntrummet på sjukhuset i den större staden, tjugo minuter innan utsatt tid. Jag hade googlat alldeles för mycket innan om oddsen man får på kub-testet när man är 38 år. Det brukar inte bli så bra resultat hade jag läst. En av min största farhågor var att barnet inte ens skulle leva, för det hade jag läst hänt många. Det där google, alltså... Vi satt som på nålar och studsade upp när det var vår tur.

Jag tror inte jag stött på en ovänlig barnmorska i mina dagar och den här var inget undantag. Hon berättade lugnt och metodiskt hur allt gick till och eftersom blodproven lämnats en vecka innan startade vi med ultraljudet. Det vi såg var något av det mest magiska jag sett. En sån liten figur med allt klart och färdigt: hjärna, ögon, öron, magsäck, urinblåsa och så klart det bästa: ett hjärta som slog. Alla armar, ben, händer och fötter satt där de skulle och när vi kikade in under nästan en timme var den ganska sömning och ville helst sova. Jag fick gympa och hoppa och barnmorskan puffade och buffade och då och då vaknade den till. Sträckte på sig, sög på tummen, krullade ihop sig, snurrade. Och redan där kände jag att allt kändes väldigt, väldigt bra. Vi skrattade och höll varandra i handen. 

När alla nackmått och längdmått var tagna blev det allvar igen. Tredje delen av testet var ett frågebatteri till datorn, och all fakta skullle sen processas för att sen spotta ut två siffror: en för sannolikhet för downs syndrom och en för trisomi 13 och 18. Det var en lång sekund när hon tryckte på resultat-knappen och vände skärmen så vi kunde se. 

Man får en sannolikhets-siffra mellan 1:2 (betyder 50% risk, inget bra) -1:20000 och vi hade bestämt innan att får vi 1:1000 eller mer är det en fantastisk siffra. För att  gå vidare med fostervattensprov i vårt län ska man hamna under 1:200 och jag hade räknat med att hamma där. Tänka positivt, jag? 

När siffrorna visades såg vi 1:16678 för downs syndrom och 1:20000 för trisomi 13 och 18. Kan ni fatta! Det är ju fantastiska, ja helt otroliga siffror! Såna siffror jag inte borde få!

På vägen hem satt vi som fån och förstod inte alls hur det kunde bli så bra. Så klart jätteglada och lyckliga. Det var första gången jag kunde känna ren och skär lycka och nu kan jag börja se framåt. Planera, drömma, längta och förvänta mig att det går bra. Visa den lilla magen, outa på jobbet. 

Ja, det här livet alltså. Jag blir inte klok på alla svängar. Just idag är jag bara rent och skärt lycklig över hur livet överraskade oss så positivt. Magiskt!

                                                                En liten burpees-bebis