Ett mirakel del 2

Känslan av lycka kom inte, trots alla år som gått. Trots all längtan, alla tårar, all smärta. Det är svårt att förstå hur det inte kan komma en omedelbar lyckoruskänsla, och jag till och med ringde min älskade och frågade om vi verkligen skulle behålla barnet. Förstår ni, hur konstigt hjärnan kan bete sig?

Jag pratade med ett par kompisar och fick till slut modet att ringa till MVC. Universum var på hugget  och styrde samma barnmorska som följde oss förra gången, för tio år sen, att svara i telefonen, som är ett centralt nummer för flera kommuner. Just den här dagen, när jag ringde. Hon kände genast igen mig och sa att hon tänkt mycket på oss genom åren, om vi hade fått fler barn och så. Och så frågade hon om jag var glad. Och jag sa att det var jag ju inte. Vi började prata om varför och så. 

Då sa hon "Men du, var det inte du som hade en sån svår förlossning? Var det inte så att allt som kunde gå fel gick fel? Och så var det ju. Min förlossning hade varit ett svårt trauma, både fysiskt och psykiskt, så svårt att jag fick gå och bearbeta den efteråt hos barnmorskan som förlöste och hos en psykolog. Jag hade fysiska besvär länge, och har nog förträngt allt det som hände. Och när plusset på stickan kom, kom allt upp till ytan igen.

Varje dag brottas jag med alla jobbiga känslor och försöker tillåta mig att också känna glädje. För det är ju så fantastiskt, det som hänt, i all oron och allt som varit innan. Min BM försäkrade mig att hon skulle göra allt i sin makt för att det skulle bli en bättre upplevelse den här gången, och det har lugnat mig. 

För 10 år sen då jag var gravid sist, fanns inte särskilt mycket oro. Jag var 29 år och det fanns inte i min värld att så mycket som kunde få fel. Jag var ung (nåja), stark och oövervinnlig. Men nu. Nu är det annorlunda. När man fyllt 35 erbjuds man ett KUB-test för att få indikationer på t ex downs syndrom. I min ålder får man automatiskt ganska dåliga siffror och vi har mentalt ställt oss in på att gå vidare med ett fostervattensprov. Om några dagar är det dags för KUB-testet och det känns både skrämmande och skönt. Skrämmande att det kan visa sig en massa otäcka saker som att barnet inte kommer att överleva utanför magen. Sköna saker som att vi faktiskt får se svart på vitt hur det står till där inne i magen. 

Men det är svårt det där med glädjen, för egentligen vill jag ju ropa ut till hela världen vad som hänt. Men jag vågar inte riktigt, förrän KUB-testet, förrän fostervattensprovet, förrän ultraljudet... ja, ni fattar. Det finns alltid något längre fram att vänta på, och det är lätt att snurra in sig i tanken på att inte iunna glädjas förrän jag ser med egna ögon i november, att allt är ok. Och så länge vill jag egentligen inte skjuta upp min glädje. 

Sen såklart blir allt jobbigare att ta in när man samtidigt mår illa och kräks mång gånger varje dag, i vecka efter vecka. Det förtar lite av glädjen. Men livet börjar åter ända lite grann och det gör att jag vill dela detta med er. Nu orkar och vill jag och jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig att sätta ord på känslorna för att på så sätt kunna glädjas av resan, oavsett hur resan kommer att gå.

Jag avslutar med lite bilder på mat jag ätit under de första tre månaderna. Det var skräpmatsveckan, fiskpinneveckan, baguetteveckan och många andra knasiga veckor. Jag har fått resignera och äta det kroppen har velat ha och fått i sig. Jag följer med kroppen och glädjer mig åt att jag just nu är väldigt sugen på grönkål och stuvad spenat.