Ett mirakel

Ja, hörrni, nu får vi snacka allvar. Det får bli ett sånt där inlägg som jag delar upp i flera delar, därför att det blir för mastigt att ta i ett och samma inlägg. Var ska jag börja?

För ett tag sen bad jag universum om hjälp med att lösa problemet med mitt jobb. Jag ville ha något annat att göra. Jag lämnade med varm hand över mitt öde till universum för hjälp med detta, och andra utmaningar. Glädje i livet, förändring och pirr i magen bad jag om. Och jag släppte det, bara väntade med spänning utan att forcera.

Till saken, som jag aldrig har pratat om med särskilt många personer, hör att vi aldrig lyckades få ett syskon till V. V som blir 10 år i år. Att år efter år längta och hoppas är något av det mest fruktansvärda man kan tänka sig, inget jag önskar min allra värsta fiende. Att se person efter person lyckas och få både andra, tredje och kanske fjärde barnet och ändå verka glad för deras skull. Att gå igenom flera provrörsbefruktningar och inseminationer utan att lyckas. Att slutligen resignera och gå vidare, så gott det går. Inordna sig och sitt liv efter det som (inte) blev. Acceptera förlusten och känna sig nöjd med det fina som ändå finns. I 10 år. Det låter kortfattat men så klart var det en otrolig process som jag ska skriva mer om i ett annat inlägg. Kanske kan det hjälpa någon. Jag vet att det hade hjälpt mig om fler hade vågat skriva om det då, det svarta hålet sekundär barnlöshet.

Jag blev som ni vet sjukskriven i september och började förändra mitt liv, som jag inte var tillfreds med. Jag började yoga och meditera varje dag och kom ur de gamla osunda tankemönstren. Vi bröt upp och började om. Jag landade i mig själv och blev mer tillfreds. Livet kom lite mer på plats. Drömmarna om annat började ta fart och vi pratade lite halvt om halvt på skoj att flytta utomlands eller resa jorden runt.

Tills en dag då mensen aldrig kom. Eller egentligen en vecka som jag ignorerade, för det kan bli knas ibland när maken är utomlands på jobb och det blir lite mer att göra hemma. Det gick nästan två veckor och där någonstans började tanken komma. Kanske...? Nej, inte. Eller...? Vi väntade några dagar till och testade och jo, det var ju så, vi väntar barn igen. Kan ni förstå! Efter alla dessa år! Och jag som är så gammal. Jo, i de här sammanhangen är jag gammal, fyller 39 i år. Hur kan universum ordna det så här, liksom? Det var ju inte så jag tänkte när jag bad om hjälp. Miljarder tankar dök upp. Och det konstiga är att det var mest inte positiva tankar. Det var inte helt lätt att ställa om märkte jag, efter alla dessa år med att medvetet sluta längta och önska. Med att tänka på alla fördelar det var med bara ett barn och det livet vi har. Det är inte helt lätt att hänga med i livets och universums svängar.

Men så klart är det i grund och botten ett riktigt mirakel och förmodligen vår sista chans. Det är så otroligt att det har hänt, på alldeles egen väg, på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Jag är lika förundrad idag över vad det är som har hänt, och jag kommer nog att få jobba hela denna graviditeten med dessa tankar. Tillsammans med glädjen över vad som komma skall och vad vi har framför oss. Ett mirakel som växer i min mage, som om universum vill, ska bli en del av vår familj i november.

Nu är det här ingen gravidblogg, men så klart kretsar hela mitt liv kring detta just nu, och så får det vara, som en påminnelse på att man inte har någon aning om hur ens liv ska stakas ut. Detta är anledningen till att jag legat lågt på bloggfronten med några förinställda blogginlägg då och då och sporadiska kommmentarer hos er, för det ska ni veta, att det här att vara gravid inte är något min kropp är gjord för. Jag är nu i vecka 12 och har mått så dåligt att jag velat lägga mig och ge upp. Varje dag ungefär. Jag har kräkts, kräkts och kräks och däremellan har jag legat i soffan. Har inte tränat något alls på tre månader och känner mig bara utmattad och förslappad i kroppen.

Men jag tar en dag i taget och gärna med er på vägen, om ni vill. Jag har brottats med om jag ska berätta om det på bloggen, men vet ni, det finns inga andra människor som kan stötta så bra som ni som läser, oavsett om det går vägen eller inte. Jag har kommit fram till att skulle något gå fel kan det vara skönt att dela det och slippa bära det själv. Och så håller vi tummarna för att allt går som det ska, för det är många läskiga steg på vägen kvar. Såna saker jag inte behövde tänka på förra gången, för 10 år sen.

Men trots all oro, allt illamående och omkullkastade livsplaner, är detta ett oerhört fint litet mirakel som har skett.