Självkänsla, ja tack gärna

Det här med att tycka om sig själv som man är, hur svårt kan det vara? Att inte jämföra sig med andra? Att känna inombords att man är ok även utan att andra säger det? Eller att känna det alltid, oavsett. Att ens värde inte beror på hur andra gjort saker.

Jag känner att jag har halkat ett par steg tillbaka igen, jag som hade kommit en bit på vägen. Jag har för mycket tid nu när jag är föräldraledig, helt klart. Tid att tänka, grubbla och vända och vrida på saker och ting. Dagarna är väldigt långa och det är svårt att ha fullt upp hela tiden. Självklart är det svårarare att vara på topp när man är trött också. Jag jämför mig med andra och ser en massa saker som jag "borde bli bättre på". Säger hårda saker till mig själv inombords, som jag aldrig skulle säga eller tänka till någon annan. Jag önskar att jag kunde vara lika snäll och tillåtande mot mig själv som jag är mot andra människor.

Det kom över mig så starkt i veckan att det räcker nu! Jag är så trött på att känna att jag inte duger, att sätta ribban lågt och att gömma mig för att jag känner mig otillräcklig. Om jag läser om kännetecknen på låg självkänsla prickar jag av alla. Nu får det vara nog! Men därifrån till att komma dit jag vill är en annan femma. Läser hur man "ska göra" i olika böcker och på nätet men vad hjälper det? Och så känner jag mig ännu kassare för att jag inte ens klarar det. Ja, ni fattar.

Ibland kommer känslan över mig att det är så jäkla jobbigt att vara människa. Att livet mest handlar om kamp och hårt jobb. Jag önskar att jag bara kunde leva på utan att känna att jag behöver utveckla mig för att må toppen och för att bli en bättre person. Jag önskar att jag kunde bara vara, och njuta i det, även om jag förstår att saker som självkänsla inte kommer av sig själv (uppenbarligen). Dagligen skriver jag i min Yoga Journal, och sätter mål, tänker framåt, summerar, ser det positiva i varje dag, skriver vad jag har gjort bra och så där. Men ändå upplever jag att jag står still, eller halkar bakåt ibland. Och så funderar jag över varför just jag har så låg självkänsla och så klart över hur jag ska göra för att inte överföra det här på mina barn.

Hur som helst vill jag verkligen inte ha det så här längre. Jag har satt upp en målbild hur jag vill känna och vem jag vill vara, med en bättre självkänsla. Och utifrån det har jag brutit ner det till små steg av utmaningar, som jag ska testa nu i några veckor. Jag tänker börja med några saker som är lite lättare för att komma igång:

1. Eftersom jag har en känsla av att jag måste vara perfekt, ha ett perfekt hem, se perfekt ut, ska jag utmana mig själv med att låta det vara lite stökigt hemma och ändå våga bjuda in någon om det blir möjlighet. Jag ska också måla nagellack i någon knallig färg (här snackar vi utmaning) och låta det sitta på fast det blir fult och avskavt. Jag undviker normalt nagellack för att det så fort blir så operfekt.

2. Jag ska observera min inre monolog under en vecka eller så och vara riktigt sträng mot inre Lotta när tankarna dyker upp. När de fula tankarna kommer tänker jag ett argt "Nej!" med min kraftfullaste inre röst.

3. Jämförelser med andra är helt förbjudet under veckan som kommer. Oavsett om det är utseende, vad andra är bra på eller vilken struntsak det än kan vara. Jag har plockat bort instagram och de allra flesta bloggar, har bara några få att läsa just nu, såna som boostar och inte gör att jag börjar jämföra. Just nu är det bara onödigt.

Ja, särskilt lätt är det inte att bara leva, ibland känns det som om livet är ett enda långt projekt. Men förhoppningsvis kan jag komma tillrätta med min självkänsla så att jag kan känna mig så där härlig och underbar som jag vill känna mig. Jag har en sån tydlig bild i minnet från när storis gick på förskolan. En tjej, kanske 3-4 år, klev in genom dörren på förskolan på morgonen och ropade "Här är jag! Vem vill leka med mig?" Så vill jag känna.