Yogalärarutbildning del 3

Bali- Gudarnas ö

Jag är så himla glad att vi valde Bali. Bali är verkligen en fantastisk ö där människor är hinduer, man tror på karma, man skrattar och ler och älskar barn. Klimatet är fantastiskt och naturen enastående. Livet är enkelt på Bali! Maten på Bali är nyttig med en bas av fantastisk frukt och grönsaker. Speciellt i Ubud är maten hälsosam. Överallt finns det rawfood, veganmat, vegetariskt, smoothie bowls och färska juicer. De flesta cafeer har en stor variation av raw-fika och raw-glass. Prisnivån är låg, speciellt om man äter inhemsk mat, som är fantastisk. Nasi Goreng och Mie Goreng kostar runt 15 kronor på en bra men enkel restaurang och middag för hela familjen går på kanske 150 kronor med dryck. Många ställen har hemkörning av mat för nästan ingen kostnad alls, och efter första veckan åt vi de flesta middagarna hemma för det var enklare med lille treåringen.

Vi bodde i några nätter i Sanur och i en dryg månad i Ubud och vi älskade verkligen Ubud. Vi hyrde moppar och körde runt, och trafiken är oerhört lätt att köra i. Man kör långsamt och hjälper varandra. Taxi med bil eller moppe är vanligt och kostar inte många kronor, vi betalade runt 30 kronor per moppe och dag.

I Ubud har också många människor samlats som har kunskap och intresse för hälsa och välmående samlats. Det finns väldigt många behandlingar att prova, både av västerlänningar och inhemska. Jag provade fantastisk fotmassage och ryggmassage för 60 kronor per timma. Lillebror gjorde två pedikyrer för 18 kronor styck och storebror och far i huset fiskspa för fötterna för 30 kronor. Jag gjorde ayurvedisk helkroppsmassage och kronchakramassage, en helt fantastisk behandling av huvud och axlar med varma oljor och det kostade 75 kronor. Jag besökte en pilatesstudio och fick privat konsultation och besökte min anatomilärare, en multikunnig australiensisk osteopat som låste upp fel och spänningar i bäckenet jag dragits med i många, många år.

Överallt är det risfält och regnskog, insprängt mellan husen i staden. Apor springer runt i området runt apskogen i Ubud och man visar stor respekt för djuren. Ubud ligger verkligen mitt i mitt i naturen!

Yogalärarutbildning del 2

Jag ska erkänna att det har varit det svåraste och tuffaste jag någonsin gjort.

Jag visste så klart att det inte skulle vara superenkelt men jag hade inte kunnat förbereda mig på vad som skulle komma. När man går en sån komprimerad och intensiv utbildning kommer man inte undan. Den första veckan sov jag nästan ingenting alls tack vare jetlagen. Allt blev för mycket, den långa resan, tidsomställningen, värmen och alla nya intryck, gjorde att jag inte kom ner i varv. Så jag bara grät och grät och grät i början. Lärarna ordinerade vila och köpte melatonin åt mig för att få dygnsrytmen rätt. Efter ett par nätter med sömn började jag känna mig som vanligt igen, och långsamt anpassade jag mig till nya mattider och värmen.

Att umgås i grupp 12 timmar om dagen, att berätta för andra ens innersta rädslor och blotta sig själv är supersvårt. Inte bara för mig, som både är introvert, behöver mycket återhämtningstid och är rätt blyg och nervös av mig, utan för de flesta. Det som hände var att när vi avslutade dagarna med yinyoga låg jag allt som oftast och hulkade av gråt. Det bara kom, och min lärare sa att det var min lärarutbildning, att acceptera och inte kämpa emot. Att låta det som är, vara.

Jag känner mig ju allt som oftast utanför och annorlunda och medans alla andra verkade njuta jättemycket och uttryckte tacksamhet att få vara där, kände jag mig arg och frustrerad och höll mig min vana trogen lite utanför. Det där har jag reflekterat mycket över, varför jag gör så. Varför jag ställer mig längst bak, låter de andra gå först, varför jag inte känner mig värd att få vara med på riktigt och att ingen riktigt vill vara med mig om de får välja.

Första veckan kom jag hem varje rast och på kvällarna och sa till familjen att jag ville ge upp. Grät! Jag ville verkligen inte fortsätta! Jag försökte övertyga mig själv om att jag inte var tvungen att göra detta. Andra veckan likadant, men jag höll av någon anledning i. När vi passerade två veckor åkte vi till kusten en natt och bodde på lyxhotell för att fira, och där någonstans började jag väl känna att jag kanske kunde slutföra utbildningen ändå. När fjärde veckan började visste jag att det skulle gå, och då vände det, jag började känna stolthet och glädje över att få vara där i den fantastiska miljön och gå den utbildningen.

Störst problem hade jag med min fysiska kropp. Förutom sömnlösheten drogs jag med huvudvärk och så ont i höfterna och bäckenet att jag periodvis varken kunde sitta, stå eller ligga. Jag var så frustrerad att tårarna bara kom när jag tänkte på det. Min lärare sa som slutfeedback till mig att hon visste hur jag kämpat med eller mot min kropp och att jag kunde använda det i framtiden, att hjälpa andra att yoga utifrån sina förutsättningar, att yoga speciellt för kvinnor. Att jag hade fått värdefull kunskap som inte alla andra har. Och då kändes det ju lite lättare.

På examen sa huvudläraren Simone: "Ni trodde att det här skulle handla om yoga, va?" Ingen hade kunnat tänka sig att vi skulle dyka så djupt in i oss själva tror jag, även om vi nog alla var där av anledningen att vi ville förändra något, utvecklas, låta livet ta nya vändningar.

Yogalärarutbildning del 1

Ja, jag är här! Konstigt! Det har hänt så mycket och jag hade ingen alls plan att skriva igen, någonsin. Men så har jag gått den här lovsomvälvande yogalärarutbildningen och jag kände att jag behövde sätta ord på allt. Så här är jag.

För ett halvår sedan bestämde vi oss för att göra ett äventyr tillsammans, en längre resa hela familjen. Vi har diskuterat vart, när och hur, tills vi pratade om Bali och min man tyckte att jag ju kunde göra den där yogalärarutbildningen (som jag aldrig ens tänkt gå, vet inte varför han sa så). I alla fall bestämde vi oss för det och jag började leta rätt utbildning. Det finns en uppsjö av yogalärarutbildningar på Bali! Jag går numera mest på magkänsla och mitt val föll på School of Sacred Arts, som skulle hålla en utbildning i Ubud i hatha/vinyasa/yin/restorative yoga. Snabbt som attan bad jag om referensbrev, skrev en ansökan och blev antagen. Sen var det rullans med att söka ledigt från högstadiet för storis (vilket var resans krångligaste moment), ledigt för oss vuxna och fixa allt från visum och vaccinationer till internationella körkort. Strax innan vi skulle åka kom jag på att jag glömt kolla upp vad det var för utbildning och skola jag skulle gå men min magkänsla skulle senare visa sig ha guidat mig rätt.

I september reste vi den långa vägen från Landvetter till Bali, vilket tog ett dygn ungefär. Vi reste med Singapore Airlines som var ett alldeles fantastiskt val. Vi startade med några knasiga vakna jettlagade nätter i Sanur som är en mysig strandstad nära flygplatsen för att sen ta oss vidare till huset vi hade hyrt i Ubud. Ett jättefint hus med två våningar, två badrum, kök och pool, på 7 minuters gångavstånd från Yogabarn där min utbildning skulle äga rum. Vi hyrde huset via Airbnb och betalade ca 17000kr för en månad och då ingick städning, frukost serverad i huset varje morgon och hus- och poolskötsel.

Yogabarn är ett yogaställe väl undangömt i Ubud, man går från huvudgatan några trappor ner och kommer ner till ett jättefint ställe, mitt i skogen och risfälten. Yogabarn andas lugn och vänlighet och min uppfattning är att yogalärarna som jobbar där fokuserar mer på andning, självkännedom och acceptans än korrekta poser. Där finns också ett fantastiskt cafe, en shop och ett ayurvediskt spa samt olika behandlingar, t ex kraniosakral terapi mm.

Förväntansfull tog jag på min bästa klänning och gick dit första kvällen och det var ruskigt nervöst. Att inte veta vad som väntade, att inte känna någon. Att ha allt framför sig. Vi började med en opening cirkle och information för att sedan avsluta med en fire pujah, en eldsceremoni där man slänger det man inte längre behöver i elden och sätter intentioner för det som ska komma. Vi var trettio elever i min kurs, med elever från alla kontinenter.

Varje måndag till fredag i en månad hade vi schema 6.30-18 på kvällen utom lördagarna då vi slutade 12.30 och söndagar då vi var lediga. Morgnarna började med 2,5 timmars meditation, pranayama och ca 90 minuters fysisk yoga. Jag älskade mornarna! Att tassa iväg i gryningen under tystnad, att få börja morgnarna med all den positiva energin och lugnet, till ljudet av syrsor, tuppar, apor och av regnskog rent generellt. Varje dag promenerade jag hem och åt frukost och lunch med familjen. Det var min lilla oas att komma hem och få vara med dem och ladda batterierna en stund och och ladda energi. Det är klart att de andra kunde umgås mer och knyta band men för mig var det ovärdeligt att få vara med min familj. På Yogabarn höll vi till i en egen studio, Lotusstudion, en stor lokal med delvis öppna fönster och naturen runt omkring. Två gånger kom det in en skock apor under en lektion.

Ganska snart under utbildningen förstod jag att allt jag trott om utbildningen var fel. Jag trodde vi skulle bankas i en massa kunskaper som sedan skulle tentas av, både skriftligt och praktiskt. Men väldigt fort insåg jag att lärarnas inställning var att vi alla redan var lärare, att vi bara skulle förstå det och använda vår egen visdom. De pratade dagligen om att lyssna på sin egen kropp och om self-care som det viktigaste av allt. De lärde oss att allas kroppar och dagsform är olika och att det bara är jag som känner min kropp. Det är bara jag som vet hur jag ska yoga, vad jag behöver. Jag behöver bara lära mig att våga stå för det. Jag behöver bara lära mig att stå för den jag är. Det visade sig att School of Sacred Arts står för allt sånt jag har letat efter och försökt att lära mig på egen hand. Tänk vad konstigt men bra att intuitionen kan leda en så rätt.

Lotus Studio

Puss & kram ❤️

Då är det dags att säga farväl. På något sätt känner jag att jag har skrivit om allt jag vill skriva om sedan jag startade bloggen 25 augusti 2013.

Det känns ledsamt och sorgligt att avsluta, för den här bloggen har hängt med mig under en period av utveckling, av tunga tider och av riktigt glada tider. Jag har hittat de finaste människorna och lärt mig så mycket om mig själv. Mitt liv har förändrats på väldigt många sätt och bloggen har en extremt stor roll i den förändringen. Jag hade faktiskt inte kommit dit jag är idag utan bloggen.

Vad har jag då lärt mig? Vari består utvecklingen?

Jag lärde mig först av allt att om man bara kör på utan återhämtning och utan att lyssna på kroppens signaler så kraschar man in i väggen. För mig var det konstigt nog det bästa som hänt mig. 

Jag har sakta men säkert lärt mig att jag är introvert, med allt vad det innebär. Jag är inte bara knasig som jag alltid trott utan en helt vanlig, introvert tjej.

Jag har lärt mig att hitta vilka saker som stressar mig, hur jag kan undvika dem och vad jag kan göra när jag redan hamnat i situationen.

Jag hittade till den dagliga meditationen, som inte behöver vara så särskilt svår. Framförallt  lärde jag mig att sitta tyst utan  att hålla på med något. Låta tankarna vara alldeles för sig själva en liten stund.

Jag har lärt så mycket från yogans värld. Allt från andningstekniker till tankesätt att använda praktiskt i vardagen. 

Min inre monolog har ändrats rätt mycket och jag försöker prata till mig själv som jag pratar till andra, både om egenskaper och utseende. 

Jag har skalat bort och skalat av vädligt mycket i mitt liv. Materiella saker, yta, människor, självpåtagna ok, input från tv, tidningar och internet, saker jag trott jag var tvungen att göra.

Vi fick väldigt oväntat ett barn till! En liten, perfekt varelse som för evigt kommer att förändra vårt liv, precis som den förste gjorde.

Jag lärde mig att våga lite mer. Jag har bytt jobb två gånger och det kändes bara läskigt första gången. Då förstod jag att det bästa inte alltid är att vara kvar i det trygga som bröt ner mig.

Jag tänker inte så mycket längre på hur jag ser ut. Jag tränar inte längre för mitt utseende utan för hur det känns inuti.

Jag har lärt mig att ta emot pepp, kritik, stöd, samhörighet, råd och hjälp från fantastiska människor på internet. Ensam är inte alltid starkast och bäst. Inget av det som hänt under de här åren hade varit möjligt utan alla er jag har haft kontakt med här.

Jag har lärt mig att få in en daglig dagboksrutin. För mig passar det utmärkt att någon minut varje morgon fundera inför dagen och sen på kvällen sammanfatta och utvärdera. Jag har också börjat sätta större mål för mig själv och mitt liv och dela upp i delmål.

Jag har börjat drömma om saker och insåg att det var ganska lätt att uppnå det jag drömde om bara jag formulerade det.

Jag lärde mig tidigt att högintensiv träning i kombination med tävlingsmoment inte är bra för mig (t ex crossfit). Det ökar min stressnivå.

Överlag har jag blivit lugnare, tryggare, säkrare, gladare, lite tuffare och mer medveten, och det är ett fantastiskt resultat för mig. Lite -men hårt- arbete varje dag dessa år har gett resultat. Men jag har mycket kvar att utveckla och jag vill utveckla mitt mod, minska min oro, vill våga visa mig sårbar och se saker som möjliga och positiva. 

Tack alla ni som varit med på resan. Tack för att ni ihärdigt läst och kommenterat, hejat på, inspirerat och ställt saker på ända. Funnits här som de bästa av vänner. Tack för allt ni har hjälpt mig med. Tack för kärlek. All kärlek tillbaka till er! Vi hörs när vi hörs, på andra sätt och andra forum! 

Puss & kram Lotta

Våga vara operfekt (Boktips nummer 2)

Nu har jag läst nästa bok i min hög hemma: Våga vara operfekt av Brené Brown.

Jag lockades av titeln som verkade tala till en sån som mig, som jobbar med att inte behöva känna mig perfekt för att duga. Egentligen tycker jag att jag har kommit en liten bit på väg men jag ville läsa boken ändå och det är jag glad för att jag gjorde.

Brené Brown skriver boken ganska utelämnande och personlig men också roligt och igenkännande samtidigt som hon bygger på sin egen forskning kring livsmönster och skam. Jag tror att många egentligen går och funderar på såna här saker utan att berätta för andra som jag gör på den här bloggen men vad vet jag, det kanske bara är jag.

Boken handlar om mod, att känna att man duger, medkänsla, självmedkänsla, rädslor, intuition, perfektionism, trötthet och jämförelser bland mycket annat. Den är lättläst och jag har tagit ett kapitel eller två och smält det ett litet tag.

Jag tar med mig många bra saker från boken, bland annat att ju tryggare man är i sig själv, desto lättare blir det att sätta gränser. Att det går att förena medkänsla med gränssättande, trots att det ger jobbiga känslor. Jag har många gånger känslan av att jag är lätt att köra över och detta är något jag vill förändra.

Jag vill också ta med mig att det finns risker med att visa upp sitt sanna jag för världen men om man inte gör det så skadas självkänslan genom att man sätter upp en sköld och förminskar sig själv. Det här tycker jag är jobbigt och jag har satt upp en tjock sköld för att inte bli besviken, inte bli sårad. Vågar inte fråga för att inte få nej.

"När vi försöker modiga och sanna mot oss själva ska vi försöka komma ihåg att elakheter alltid svider, även om kritiken saknar grund. När vi vågar vara motvalls och visa upp oss själva och det vi åstadkommer för världen kommer somliga att känna sig hotade av oss och försöka angripa oss på det ställe som blir mest kännbart. // Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill knyta an till andra måste vi ta risken att vara sårbara. 

Om du är som jag skyggar du kanske inför att bli mer äkta - det finns risker med att visa upp sitt sanna jag för världen. Men jag tror att det finns ännu större risker med att undanhålla sig själv och sina gåvor från världen. Tankar, åsikter och insatser som inte får komma fram försvinner inte automatiskt. Risken är stor att de ligger där och jäser och skadar vår självkänsla. Vi människor borde födas med liknande varningsetiketter som de vi har på cigarettpaketen. Varning: Om du byter bort ditt sanna jag mot trygghet kan du drabbas av ångest, depression, ätstörningar, beroende, skuldkänslor, ilska, bitterhet och oförklarlig sorg." 

Det som känns skönt är att jag märker när jag läser att jag faktiskt har lärt mig en hel del redan. Hade jag läst den här boken för tre år sen, innan kraschen, hade jag inte kunnat ta till mig något utan det hade känts som ett oöverstigligt berg. Jag tycker att den här boken är väldigt läsvärd och jag tänker också läsa Brené Browns första bok "Mod att vara sårbar".

Surr i huvudet

Jag är sån att det inte är bra för mig att tänka för mycket. Den ena tanken ger den andra och så blir det en spiral av för många tankar. Hade det varit peppande tankar hade det väl varit fantastiskt men oftare blir det negativt. Jag tänker på hur jag uppfattas, om jag är annorlunda än andra (om jag passar in) och om jag är den enda som inte kommer överens med alla. Att jag inte trivs i min kropp, ja, att jag till och med är den tjockaste jämfört med alla (som om det vore viktigt).

Länge har jag grubblat och funderat på hur jag ska få in träningen i hela mitt liv just nu. Jag har inte hittat något sätt där allt får plats: meditationen varje morgon, yogan, knipövningarna, träningen och tiden med familjen som jag inte är så himla beredd att tumma så mycket på. Lite tid själv och lite tid för att vara social. Och till slut tog det över, det där. Jag kom in i spinn och tänkte att jag borde träna mer, att jag borde äta mindre för att jag inte hinner träna så mycket. Och DET föder inga bra tankar i min värld. Men idag läste jag en så himla bra kommentar på en blogg (hos en tjej med liknande funderingar):

"Det är ok att träna lite grann när man hinner ( om man inte behöver sova eller bara ta det lugnt ) under några år när man har fullt upp med småbarn. Att stressa och pressa sig, oavsett vad det gäller, är bevisat skadligt och många kvinnor drabbas av stressrelaterade sjukdomar just för att allt skall proppas in i ett redan pressat schema. Den som tycker om att träna och mår bra av det kommer sannolikt tillbaka till träningen när tid finns igen. Att träna innan jobbet, eller hoppa över en behövlig lunchrast med sina kollegor eller i ett lugnt hörn för sig själv för att sedan jobbajobbajobba och efter det hem och vara supermamman är inte så hälsosamt som det låter och kan mycket väl får motsatt effekt. Ja det är härligt att röra sig och känna sig i form men glöm inte vila och återhämtning!"

Det var så skönt att läsa! Jag behöver vara lite snäll mot mig själv just nu. Livet kommer inte alltid vara så här och jag njuter och gläds verkligen av att ha fått tillökning i min familj efter att ha väntat så länge. Jag njuter ju! Jag skulle inte bli så himla mycket lyckligare av att träna klockan 5 på morgonen eller hoppa över lunchen på mitt nya jobb. Jag vill röra mig så att det känns roligt och inte ger någon kroppshets. Jag släpper det nu. Amen. 

Det är mycket som finns där bak i huvudet och skapar jobbiga tankar. Saker att slutföra med flaggan i topp. En gigantisk privat sak att styra upp, som dessutom oroar mig jättemycket. Mycket att planera och boka in. Jag tänker långa listor men även även ett stort virrevarr av allt jag behöver få kontroll på inom en snar framtid. 

Vad behöver jag då för att få kontroll över tankarna igen? Jo, för mig är det superviktigt med de tre minutrarna på morgonen. Skippar jag dem blir dagen annorlunda. Men de tre minutrarna kan vara så svåra för det är inte alltid den fine elvaåringen känner för att passa sin lillebror och jag kan inte riktigt slappna av. Jag behöver en liten stund varje dag för mig själv med att sitta tyst, skriva eller kanske promenera. Jag behöver också prata med nån kompis eller träffas och promenera nån gång varje vecka för att tanka energi. Jag behöver frisk luft och syre i blodet, gärna promenader. En sån som jag mår heller inte bra av att isolera mig för då går tankarna igång. Ibland behöver jag bara snacka lite skit. Men mest av allt behöver jag nog låta mig vara ok som jag är utan att fundera så förbenat mycket över hur kass, annorlunda, konstig och asocial (och allt annat jag tänker) jag är. Acceptera mig själv som jag är och stänga av inre-monolog-knappen.

Själv - Kraften i egentid (Boktips nummer 1)

För två och ett halvt år sedan jag boken "Introvert-den tysta revolutionen" av Linus Jonkman, och som för många andra introverta var det första introduktionen till förståelsen om min introversion. Många introverta som läser den beskriver den som en aha-upplevelse. Den boken är lättsam och rolig och fick mig att förstå vem jag är och varför jag alltid känt mig anorlunda. Boken och upptäckten har förändrat min syn på mig själv och sedan dess har jag blivit mycket snällare mot mig själv och hittat personer och forum som jag kan känna mig hemma med och i.

Nu har Linus Jonkmans nya bok "Själv-kraften i egentid" kommit ut och nu har jag läst den också.  Först skummade jag igenom och sen läste jag den igen på ett annat sätt. Den här boken har lite mer tyngd i sig, mer forskning och fakta, varvat med Linus Jonkmans träffsäkra egna exempel och underfundiga formuleringar. Jag skrattade för mig själv i soffan även den här gången och gjorde maken väldigt nyfiken på vad det var för rolig bok jag läste. Till varje kapitel finns också en övning man kan göra själv. 

En sån här bok stärker en introvert person som jag mycket. Allt mer landar jag i att det är sån här jag är och det är ok. Boken handlar mest om självsamhet, att trivas i sitt eget sällskap och varför det är så. Det finns också många bra kopplingar till arbetslivet, och jag får lusten att kopiera sidor och skicka till varenda chef i hela landet för att visa att det finns alternativ till meningslösa möten och hur man kan inhämta ideer istället för att brainstorma i grupper.

Jag tycker boken är en oerhört viktig bok för introverta i Sverige, lika viktig som Introvert-den tysta revolutionen. Samhället utgår mycket från den extraverta normen och det känns som om det är dags att förändra det. Introverta står inte på barrikaderna och strider men kan få en enorm styrka bara genom att förändra små situationer och vanor, privat och i arbetslivet. Och det kan ju bara hända om man 1)vet om att man är introvert och 2)känner sig trygg i det.

Boken riktar sig helt klart främst till introverta men kanske även till extraverta som vill förstå bättre hur vi fungerar, i parrelationer eller på arbetsplatser. Många gånger när jag läser kommer jag på mig med att önska att min make skulle känna till det eller det och får bita mig i tungan för att inte ropa och berätta om allt smart som står i boken. 

Jag tycker den är riktigt bra! 

Den där bäckenbotten...

Vi måste prata lite om den. Kvinnokroppen är så komplex och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att min kropp är begränsad och att jag behöver välja bort aktiviteter för att kroppen inte hänger med. Dels har det att göra med att jag är kvinna och jag vill inte vara begränsad av just det, och sen kanske det har lite med ålder att göra också. Bäckenbotten syns inte och det är svårt att förstå problemet om man är man, yngre eller lycklig nog att inte ha några problem med den.

Jag har googlat och googlat och hittar inte särskilt många personliga berättelser om bäckenbotten. Det är faktiskt rätt osexig läsning om man ska vara ärlig. Väldigt personligt. Kan vara pinsamt. Ja, ni fattar. Inte är det något man pratar med så många heller, och somliga barnmorskor verkar inte vara så insatta i det heller. Svaret på mycket är ofta "det är bara att knipa" och om man frågar om träning och bäckenbotten så kommer inte direkt några moderna svar.

Under min första förlossning för elva år sedan fick jag en förlossningsskada som gjorde att jag fick en hel del problem med min bäckenbottenmuskulatur. Men jag har knipit, tränat och knipit lite till och kunnat röra mig och träna på i princip som vanligt. Nu är det snart 18 månader sedan jag fick barn nummer två och det har varit betydligt svårare den här gången. Jag har varit riktigt noggrann med min Mamma-mage-träning och försiktigt stegrat min träning från promenader, till träning med kroppsvikt, till lättare konditionsträning och lite tyngre träning. Men jag kommer inte längre. Hjärnan och kroppen vill, men bäckenbotten säger nej. Det är svårt att förklara det här, för jag kan vara vältränad utan att det syns att bäckenbotten stoppar mig. 

Många gånger under de här 18 månaderna har jag provat att jogga lite kortare svängar. Jag har väntat och väntat på att kunna springa lite längre och i helgen var det dags. På lördagen började jag med att springa några intervaller i backe. Ingen fara där, det gick bra för det går ju så fort. På söndagen var allt var klart för utmaningen: vi hade barnvakt, solen sken och vi skulle springa en mil som går i ojämn terräng på stigar och kringelkrokar. Jag knep och sprang och efter 5-6 kilometer orkade jag inte knipa längre. Musklerna tog slut och började krampa. Ja, inte lårmusklerna då, utan bäckenbottenmusklerna. Har ni fått kramp där nån gång? Inte jag heller, men det var ruskigt obehagligt. Längst bort i ingenstans i skogen fick vi traska tillbaka till bilen. Jätteledsen och deppig kände jag mig.

Om någon (av er män, yngre eller lyckliga problemfria) undrar vad som händer, så blir vävnaderna i underlivet försvagade och organen där inne sjunker ner. Utan att gå in på det för detaljerat så känns det som om något ska komma ut där det inte ska komma ut. Eller, det kommer ut, det inte bara känns så. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här. Dels är jag så ledsen för att min kvinnokropp stoppar mig. Jag funderar kring om det är helt slut med mina chanser att springa längre och lyfta tyngre. I mitt fall verkar inte knipträningen hjälpa när jag kommer så långt. När jag har läst på lite grann nu verkar det som om de nya rönen säger att det kan vara ärftligt och att knipträning inte hjälper alla fullt ut. Och det riktigt ledsamma verkar vara att det inte finns någon lösning på problemet. Man kan operera men det är vanligt att problemet återkommer. Suck. 

Igår på jobbet pratade några om Tough Viking och några andra om Tjejmilen och frågade om jag inte skulle med, och dels kände jag mig ledsen för att inte kunna vara med, och dels kände det pinsamt att behöva förklara varför jag inte kunde. Går det inte att vara både kvinna och träna? Det blir lite jämförelse, för jag läser ju om jättemånga som fått flera barn och ändå kan springa långt och lyfta tungt. Varför inte jag?

Är jag ensam om det här problemet? Och är det någon som har några tankar kring detta? Eller tips? Jag tar gärna emot :-)

Edit 9 månader senare ifall någon skulle klicka sig in till det här inlägget: 

För ett halvår sedan tog jag kontakt med sjukvården då jag funderade på om det verkligen var så här jag skulle ha det. Efter att blivit runtskickad utan att någon kunde remittera gjorde jag en egenremiss till KSS i Skövde och dit fick jag komma några månader senare. Ganska direkt konstaterade läkaren att den gamla förlossningsskadan (bland annat en sfinkterruptur och muskler som gått av) jag hade, hade gjort att jag nu efter graviditet nummer 2 fått både främre och bakre framfall och definitivt skulle behöva opereras. Det hade jag inte varit beredd på! Alls! Jag tackade för mig och sa att jag ville vänta ett år eller två då jag bär ganska mycket på den lille personen, och så fick jag en prolapsring så att jag skulle kunna leva lite mer normalt.

Efter en del vånda insåg jag att det är lika bra att få den där operationen gjord, så jag ska nu göra den inom ganska snar framtid. Jobbigt men behövligt och förhoppningsvis blir livet bättre efteråt. Om någon nu läser det här och har skador av förlossning och tankar kring det, eller kanske som jag, framfall, så kan jag verkligen rekommendera bloggen bakingbabies.se, där finns kanske den mesta och bästa informationen man kan få just nu. Gå dit, vet, ja! 

Nu jäklar ska här springas (ser ni peppen?)

(Här var båda mina skor alldeles klafsiga och jag fick strax säga att jag inte kunde springa mer. Ridå. Dags att försöka hitta tillbaka.)

Berlin

Jag har ju glömt att berätta om Berlin! Jag och elvaåringen var i London förra påsklovet och bestämde oss för att ta en storstad varje påsk. Vara bara vi ett par dagar nu när sladdisen har kommit till familjen. Jag var inte så där speciellt sugen på Berlin men det visade sig vara en riktigt härlig stad. Berlin är avslappnat, enkelt att resa till och i. Tänk att flygresan bara tar 50 minuter! Folk är generellt sett väldigt hjälpsamma och trevliga och även om man bygger precis överallt i Berlin liknar det London väldigt mycket. Det finns otroligt mycket spännande att se och som i alla storstäder, massor av gott att äta.

Vi hade tre nätter på oss, och det blev två och en halv dag att använda, vilket var perfekt. Vi köpte ett Berlin Welcome Card och åkte enkelt och smidigt hela tiden och fick rabatter till inträden. Vi gjorde allt en riktig turist skulle ha gjort men hann ändå med att njuta av att bo på hotell med ett litet spa med pool, gym och två sorters bastu. Berlin har ju en fascinerande, om än sorglig historia, och det är lite nyttigt att påminnas om hur det var för inte alls längesen och vad som hände.

Att resa med en tweenie-kille innebär att det här med shopping går bort. Vi har istället besökt Zoo och Naturhistoriska museet och såna ställen, men jag insisterade i alla fall på att vi skulle ta oss till Prenzlauer Berg. Det ligger i gamla öst och är lite mer bohemiska, tysta och gröna kvarter med små butiker och ekologiska mataffärer. Underbart var det där, så dit åkte vi tillbaka.

Att resa med en hungrig växande tweenie innebär också att det blir många matstopp. Helt i min smak! Vi har ätit så gott och lyxigt och jag har fått min dos av bra latte. Kaffe, bröd, ost, korv och yoghurt är de bra på, tyskarna. Jag säger bara hotellfrukost så förstår ni.

Innan resan hade jag svårt att förstå var centrum var och var som var bäst att bo. Nu hamnade vi i Charlottenburg, ganska nära Zoologischer Garten och KaDeWe, och det var helt ok. Det är otroligt smidigt och lätt att åka tunnelbana vart man än ska, och buss nummer 100 och 200 tar en förbi nästan alla sevärdheter i Berlin.

Jag kan varmt rekommendera Berlin. Elvaåringen har redan bestämt sig för Paris nästa år men jag vill suga lite på den karamellen för tänk att så många härliga ställen ligger för ens fötter. Jag har fortfarande yrsel efter resan, så jag lutar åt att vi bara åker till grannstaden här. Nej, skämt åsido, yrseln ska nog gå över och res-suget kommer tillbaka.

När det är rätt

Man vet när det är rätt, när allt faller på plats. Man bara vet.

Jag har ju bytt jobb igen. Bytt från grundskolan till gymnasieskolan, en helt ny och stor arbetsplats. Det konstiga var att jag inte kände någon som helst nervositet utan jag bara klev innanför dörrarna och så var jag där. Det bara var rätt. Och sån skillnad.

Jag tror att när arbetsplatser har press av ekonomi, bristande resurser och tid eller kanske av dålig ledning, så föder det skitsnack, gnäll och en nedåtgående spiral. I sån miljö har jag arbetat i många år och under hög stress. Jag har helt tappat sugen och undrat hur sjutton jag skulle orka till pensionen. Om det verkligen skulle vara så. I femton år! Jag trodde att alla hade det så på jobbet.

Men i det här nya är det helt annat. Det finns lugn. Luft i schemat. Arbetsro och arbetsglädje. Elever som inte är mitt uppe i sin jobbigaste tonårstid. Stabilitet i organisationen. Och jag går hem varje dag med en känsla av att kunna lämna jobbet där, att jag är klar med det jag skulle göra, och att bördan inte är så där enorm. Kanske är det så det känns när det är rätt. Tänk hur jag hade det i femton år när det kunde vara så här.

Innan jag bytte jobb funderade jag massor på hur jag skulle passa in och hur jag skulle presentera mig. Som introvert är man ju inte den självklara personen som i början pratar högt och glatt utan mer observerar. Är kanske inte den lättaste att lära känna.

Jag hade sånt behov av att alla skulle veta hurdan jag är, så att man inte missförstår mig. Att även om jag är tyst på möten så betyder det inte att jag är ointresserad. Att jag inte för allt i hela världen kunde komma på jobbmaskeraden, för att utklädnad, hög musik och dans skulle suga musten ur mig totalt. Att jag är en superbra kollega och vän om bara man väntar ut mig lite. Allt det och lite till ville jag att alla skulle veta. Jag funderade på att trycka upp en t-shirt eller skicka ett mass-mejl. Eller nej, inte på riktigt. För såna som jag vågar ju inte ropa ut allt det där jag ville säga.

Men sen fick jag en så fin syn på det hela av andra likasinnade på ett forum.


Bara var dig själv, sa de. Låt tiden tala för dig. Ha tålamod. Odla dina starka sidor. Eftertänksamhet, idoghet och kreativitet eller vad det nu kan vara om man är introvert. Nätverka via mail, och samtal en och en när det passar dig. Och tänk att flera andra på jobbet förmodligen också är introverta. Det är väldigt viktigt att kunna vara sig själv på jobbet. Och skäms inte för att framföra saker skriftligt. En del kan tycka att man är feg som inte pratar på möten utan tycker i efterhand. Men då får de tycka det. De får tycka det. Åh, så skönt. Så bara släppte allt och jag kunde vara bara jag. Det är fantastiskt att gå till jobbet och känna så här, sån här frihet. Och det är skillnad på arbeten och arbetsplatser. Det finns ställen där alla sorter får ta plats och där alla uppskattas. Det finns platser som är bra. Som är rätt. Och jag vill verkligen att du som inte har det så på jobbet, som stressar, lider och våndas, ska veta att det inte behöver vara så. Just sayin´. Byt, byt, och byt igen tills det blir rätt. Jag lovar, du vet när det är rätt. 

Kameleonten

Jag insåg för ett tag tillbaka sedan att jag varit en kameleont. En sån person som anpassat mig till andra och till sammanhanget jag befunnit mig i. Som nästan bytt åsikt till den som den jag pratar med har. Plånat ut mig själv, kanske för att jag inte vetat vem jag varit. Eller lite av allt det där, kanske.

Men det har ju också betytt att jag för varje gång känt mig mindre som jag. Blivit mer ointressant, kanske. Har inte vågat stå upp, inte vågat ha en egen åsikt. För varje gång har jag blivit mer osynlig. Om jag nu ska bjussa på min knäpphet lite här i bloggen så var en av de fåniga sakerna jag gjorde att jag inte ville att vissa personer skulle se allt av mig på facebook. Tänk om de skulle se hurdan jag var, med yoga, sjukskrivning och annat deppigt och flummigt. Att det skulle vara skämmigt att visa vem jag egentligen är och sysslar med nu. Jag ville inte att person A skulle se det, att person B inte skulle se det, ja ni kanske förstår. Och det blir ju ganska besvärligt till slut, att försöka hålla koll på.

Den här bloggen har jag heller inte velat berätta om, mer än för några få utvalda. För den visar ju mig och mitt innersta, blottar och berättar. Än idag vill jag inte att de jag känner på facebook läser min blogg. Helknäppt egentligen. Som att det finns den här Lotta och den jag visar upp. Fortfarande! Fast vem som helst på nätet kan läsa vore det pinsamt om folk jag känner lite grann visste vem jag var med alla egenskaper och brister.

När jag öppnade den här dörren för ett par år sen började jag klura på mig själv och försökte börja definiera mig mer. Vem jag är, vad jag står för och vad jag vill här i livet. Min ledsagare Daily greatness yoga journal har också hjälpt mig på vägen. Mitt mål är först att hitta mig och allt jag är, och sen att stå för den jag är fullt ut överallt, till alla.

Varje vecka kommer frågan i dagboken minst en gång: "How can I shine my light more?" och varje gång blir jag lika frustrerad, irriterad och trött på att jag inte förstår frågan och definitivt inte svaret. Jag vill ju hitta mig, vara mig och stå för det. Shine my light.

Och när jag skriver nu så blir det så självklart att en del i det är att stå för den jag är för alla, alltid. Att den personen jag är på bloggen blir synlig för alla människor jag känner, med allt vad det innebär. För den jag är här i bloggen är ju jag och den andra personen är liksom jag med en yta som jag visar upp och skyddar mig med.

Det finns ju vissa människor som lyser så där inifrån, ni vet säkert också  någon. Som inte är kameleonter eller kopior utan original. Som har hittat sin grej. Jag vill också lysa, vill våga. Men framför allt vill jag hitta vad som är jag så att jag har något att stå för.

Och det här är lite av det som är jag:

Jag älskar träning, yoga, vara i skogen, jobba fysiskt ute, att resa, älskar USA och Italien, göra små utflykter med min familj och jag tycker att fika är världens bästa verb och substantiv.
Jag behöver mycket betänketid och ogillar överraskningar och att ta beslut.
Jag är introvert och högkänslig, behöver ladda batterierna i tysthet och har svårt med många intryck.
Att vara social tar mycket energi av mig, fast jag är social på mina villkor.
Jag har varit lätt utbränd och är noga med att ta livet lite långsammare och mindre allvarligt, är rädd om mig själv nu.
Jag är kreativ, driftig och gillar att arbeta i projekt. Jag är en doer.
Jag suger in andras känslor och känner av stämningar, är känslig, hjälpsam, snäll och omtänksam.
I grupper av människor sitter jag tyst, lyssnar och tar in men det betyder inte att jag inte deltar, inte lyssnar.
Jag vet inte hur man kallpratar. (Helt ärligt, jag hamnade bredvid någon på busshållsplatsen häromsistens, jag tänkte och tänkte men kom inte på något att säga när den andre sa "Ja, vilket väder, va?" och allt jag kunde tänka var hur jag inte själv kom på det.)
Jag önskar att jag hade fler äkta vänner men vet helt ärligt inte hur man gör.
Jag är rädd för ormar och har börjat bli flygrädd efter djupa luftgropar och åska hem från USA ett par gånger och nu senast en skakig resa från Fuerteventura.
Jag känner mig hemma och bekväm i träningskläder och det känns som om jag klär ut mig när jag tar på mig jeans.
När jag reser med alla färdmedel utom cykel blir jag så åksjuk att det kan ta upp emot en vecka att känna mig normal igen. Bland annat därför älskar jag att vara hemma.
Jag älskar att läsa böcker och kan inte somna om jag inte läst några sidor ur en blodig deckare.
Jag är ruskigt rädd för döden. Så fort jag har minsta ont nånstans tänker jag på cancer och tror att jag ska dö. Rent generellt oroar jag mig mycket och ofta. För allt.

Känner du någon som är så där lysande i hela sitt väsen? Ni kanske förstår hur jag menar? Som lever sant och innerligt utan att någonsin förställa sig. Du kanske själv är sån? Du kanske har några tips till en kameleont som jag. 

Kram på er, fina.

Fredagslistan-jag också!

Bäst i veckan hittills

Det nya jobbet, vilken positiv överraskning! Och vårvädret! Och alla är friska!

Sämst i veckan hittills

Att jag inte har hunnit träna, promenera och yoga som jag brukar. Vi håller på att skola in mini på föris och mig på nya jobbet och håller på att hitta rutiner för det, så allt har sin tid just nu. Men jag mår helt klart bättre av lite mer rörelse.

Där har jag ont

Vänstra skulderbladet, har världens knuta efter alldeles för mycket bärande av ettåring.

Det tänker jag mycket på

Hur man är en bra förälder. Hur ens barn blir trygga och lyckliga. Vad vi lägger vår tid på. Hur fort tiden går. Livet och döden. (Djupa grejer märker jag)

Det klär jag mig i

Mysiga, casual slapparbyxor och en skön mjuk tröja med linne under. Eller klänning eller kjol tillsammans med strumpbyxor. HATAR jeans men klär ut mig i det ibland när mina andra vanliga kläder inte räcker till. Har hittat mysbyxor på Kappahls barnavdelning som ser ut som jeans, det är alltid nåt.

Nästa vecka ser jag fram emot

Påskolov! Fira nån väldigt kär som fyller 45. Resan till Berlin med 11-åringen. Det blir årets påskresa, förra året var vi i London. Och det ska bli så mysigt!

Det dricker jag?

Kaffe! Latte! Massor av bubbelvatten. Rooiboste. En hel del kokt, avsvalnat vatten. Och gärna vin!

Idag händer detta

Lite härligt fredagshäng efter jobbet, fika lite tillsammans, kanske hänga utomhus lite. En promenad. Laga lite mat och slänga oss i soffan en stund innan 21 då jag slumrar till.

Och på lördag det här

Lördagens handbollsmatcher blev inställda så vi har inget planerat, åh vad skönt! Gissningsvis fixar vi i trädgården lite, tar en cykeltur, tränar och yogar lite, lagar Black bean burgers på kvällen.  

Söndagen tillbringas

Som alltid med veckohandling, storstädning och lång yoga på kvällen. Och packning då.

Och mest av allt önskar jag detta

Att inskolningen på förskolan kommer gå bra och att barnen är lyckliga. Äsch, förresten, att varenda unge i hela världen får vara lycklig.

Det ska börjas i tid. 

Äntligen händer det!

Så himla lustigt att Cecilia Blankens nästan använde samma ord jag skulle skriva. "Först händer inget, sen händer inget och sen händer allt på en och samma gång."

Jag har varit ganska frustrerad rätt länge över känslan av att vara fast och att det inte finns några andra möjligheter. Då paratar vi jobbet och livet. Att jag sitter utan ideer och lösningar. Om jag får säga det nu i efterhand så var 2015 en lång motsträvig sträcka som jag avskydde!

Men så händer det. Kanske är det universum, kanske händer det när det är dags att hända. Var sak har sin tid. Ketchupeffekten.

Ett tag tillbaka har jag känt ett allt starkare behov av att skriva och nu när jag varit föräldraledig har jag behövt vara lite själv ett tag då och då. Så helt plötsligt jag väldigt starkt att jag ville sätta mig på ett kafe och skriva (och dricka latte, mycket viktigt). Kanske si så där en och en halv, två timmar. En lördag blev till flera och nu är det en rutin. Hem kommer jag efteråt uppladdad med energi.

I alla fall, de där lördagarna har jag hunnit så himla mycket. Jag har både hunnit läsa gamla nummer av Mama, maila och beställa lite saker på nätet, men främst har jag skrivit. Lite planlöst men också lite mer fokuserat. Har liksom haft väldigt vaga ideer som jag strött ner på papper.

Och sen har det hänt grejer, och vips känns det inte som jag sitter fast längre. På måndag börjar jag mitt nya jobb, som gymnasielärare för nyanlända. Jag kommer att jobba tre dagar i veckan med det, och bara det känns ju alldeles ypperligt härligt! (Och så här i efterhand känns det coolt att jag i höstas sökte den 100%-iga tjänsten de ville tillsätta redan i höstas, gick på intervjun och berättade att jag kan inte börja förrän i mars och då vill jag jobba 60%. Och fick det ändå.)

Sen så där pang på blev jag erbjuden att skriva texter till ett nytt läromedel i svenska, en dröm jag haft i många år, men har inte vetat hur man går till väga och har inte orkat riktigt. Jag har skrivit både provtext och kontrakt och det är något som har gett mig så mycket ny energi, lust och glädje! Jag tycker det är så kul att pilla med ord, stycken och upplägg, ändra LIX (läsbarhetsindex) mellan olika texter och bolla fram och tillbaka med redaktören.

Men vips blev allt väldigt verkligt och pirrigt. Jag funderade om det verkligen var rätt tajming med nytt jobb (jag vet ju av erfarenhet från hösten att det kostar på att börja nytt jobb). Jag ska starta egen firma och ta på mig mer ansvar. Samtidigt som jag vet att jag måste. Jag vill!

Som grädden på moset skrev jag i lördags ner den där idén till ett vanligt bokmanus som legat och skramlat i huvudet. Jag har inte kunnat formulera den, förräns där i lördags på kaféet. Då blev allt kristallklart och då skickade jag den direkt till ett förlag.

Tänk hur saker och ting kan ändras på bara en dag. På bara ett telefonsamtal. Över en latte på ett kafé.  Ibland måste saker och ting ta sin tid innan det blir dags. Man måste själv vara redo och omständigheter måste vara rätt. Ibland tror jag inte det spelar någon roll hur mycket man strävar och kämpar om det inte är dags.

Och nu var det dags för min ketchup att ösa på!

Ibland är livet lite extra bra.

En lånad lista

Vad stressar dig? För mycket i kalendern. För lite tid med mig själv. To-do-listor. Samtal som behöver ringas. Förväntningar som jag inte kan eller vill leva upp till.

Vad ska du göra ikväll? Vara ensam med barnen. Göra mina 6 minuter plankor som jag har glömt att göra under dagen. Se "Äventyrliga familjer" på svtplay som jag älskar att inspireras av. 

Vad är svårt? Att våga saker. Att verkligen tro på att jag har alla möjligheter, att jag kan göra allt jag vill. Att inte begränsa mig. Att inte bara nöja mig och sätta ribban högre.

Vad är lätt? Att gå upp tidigt på morgonen. Läsa för barnen. Läsa för mig själv. Laga mat. 

Vad blir det för middag idag? Bönpasta, pesto och broccoli. Snabbmat för jag är ensam med barnen.

Vad vill du göra mer? Skriva!! Har några bokideer. Träffa vänner över promenad eller fika. Fixa och dona (se nästa punkt). 

Vad går du igång på? Kreativa, praktiska projekt som att sprejmåla möbler, renovera fönster eller sy om en gammal sittpuff. Då sprakar jag! 

Vad gråter du av? Jag gråter alldeles för sällan. Om det händer är det av trötthet och frustration.

Vad gjorde dig arg senast? Jag blir jättearg när folk utan små barn ställer sig på barnparkeringarna eller handikappsparkeringarna på t ex IKEA eller Coop. Eller använder de toaletterna fast man inte har små barn eller handikapp. 

Vad åt du senast? Lunch, gudomligt god: tonfiskröra med en halv avocado och tomat. 

Vad är fånigt? Att det finns kill- och tjejkläder för barn. När jag söker efter t ex en pyjamas på köp och sälj söker jag efter en viss storlek. Det dröjer aldrig länge innan någon frågar: "För kille eller tjej?" Då brukar jag svara: "För ett barn som inte bryr sig om färger". Jag tycker på riktigt det är ur-fånigt!

Vad är gott? Vit choklad, kallt vitt vin.

Vårkänslor.