torsdag 31 mars 2016

När det är rätt

Man vet när det är rätt, när allt faller på plats. Man bara vet.

Jag har ju bytt jobb igen. Bytt från grundskolan till gymnasieskolan, en helt ny och stor arbetsplats. Det konstiga var att jag inte kände någon som helst nervositet utan jag bara klev innanför dörrarna och så var jag där. Det bara var rätt. Och sån skillnad.

Jag tror att när arbetsplatser har press av ekonomi, bristande resurser och tid eller kanske av dålig ledning, så föder det skitsnack, gnäll och en nedåtgående spiral. I sån miljö har jag arbetat i många år och under hög stress. Jag har helt tappat sugen och undrat hur sjutton jag skulle orka till pensionen. Om det verkligen skulle vara så. I femton år! Jag trodde att alla hade det så på jobbet.

Men i det här nya är det helt annat. Det finns lugn. Luft i schemat. Arbetsro och arbetsglädje. Elever som inte är mitt uppe i sin jobbigaste tonårstid. Stabilitet i organisationen. Och jag går hem varje dag med en känsla av att kunna lämna jobbet där, att jag är klar med det jag skulle göra, och att bördan inte är så där enorm. Kanske är det så det känns när det är rätt. Tänk hur jag hade det i femton år när det kunde vara så här.

Innan jag bytte jobb funderade jag massor på hur jag skulle passa in och hur jag skulle presentera mig. Som introvert är man ju inte den självklara personen som i början pratar högt och glatt utan mer observerar. Är kanske inte den lättaste att lära känna.

Jag hade sånt behov av att alla skulle veta hurdan jag är, så att man inte missförstår mig. Att även om jag är tyst på möten så betyder det inte att jag är ointresserad. Att jag inte för allt i hela världen kunde komma på jobbmaskeraden, för att utklädnad, hög musik och dans skulle suga musten ur mig totalt. Att jag är en superbra kollega och vän om bara man väntar ut mig lite. Allt det och lite till ville jag att alla skulle veta. Jag funderade på att trycka upp en t-shirt eller skicka ett mass-mejl. Eller nej, inte på riktigt. För såna som jag vågar ju inte ropa ut allt det där jag ville säga.

Men sen fick jag en så fin syn på det hela av andra likasinnade på ett forum.


Bara var dig själv, sa de. Låt tiden tala för dig. Ha tålamod. Odla dina starka sidor. Eftertänksamhet, idoghet och kreativitet eller vad det nu kan vara om man är introvert. Nätverka via mail, och samtal en och en när det passar dig. Och tänk att flera andra på jobbet förmodligen också är introverta. Det är väldigt viktigt att kunna vara sig själv på jobbet. Och skäms inte för att framföra saker skriftligt. En del kan tycka att man är feg som inte pratar på möten utan tycker i efterhand. Men då får de tycka det. De får tycka det. Åh, så skönt. Så bara släppte allt och jag kunde vara bara jag. Det är fantastiskt att gå till jobbet och känna så här, sån här frihet. Och det är skillnad på arbeten och arbetsplatser. Det finns ställen där alla sorter får ta plats och där alla uppskattas. Det finns platser som är bra. Som är rätt. Och jag vill verkligen att du som inte har det så på jobbet, som stressar, lider och våndas, ska veta att det inte behöver vara så. Just sayin´. Byt, byt, och byt igen tills det blir rätt. Jag lovar, du vet när det är rätt. 




8 kommentarer:

  1. Precis så! Jag blir så glad i hjärtat! För jag är ju likadan, det kanske inte verkar så när man läser hos mej, men jag har alltid kunnat skriva, men varit mindre bra på att uttrycka mej verbalt och med kroppen. Bara i vissa sammanhang där jag är riktigt, riktigt trygg (yogan) så blommar hela jag, men i de flesta andra sammanhang är jag nog rätt fyrkantig ;)
    Heja dej, heja oss!
    Varmt, varmt fortsatt lycka till på nya jobbet - så härligt att du hittat en plats som passar dej ♥
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och jätteskönt att läsa. Jag ser dig som världens mest utåtriktade, bildligt runda människan som finns, men så är det ju, att man inte ser hela bilden av andra. Heja oss! KRAM!

      Radera
  2. Härligt härligt att det känns rätt nu. Hoppas du får all stabilitet och trygghet du behöver för att fortsätta blomstra:). Jag är också introvert men med en annan position på jobbet och lite ålder i ryggen har jag förändrats. Det var en fd arbetskamrat som är väldigt utåtriktad som liksom puffade ut mig ur min lilla värld och hon är en förebild idag. Jag menar inte att det är fel att vara introvert och jag kräver min ensamtid men jag måste också ha det sociala och det är inte lika självklart för mig. Kram kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så härligt! Tror att ibland måste man över stora hinder för att inse vad som kommer sen. Ålder och erfarenhet är också viktigt på resan :-) KRAM!

      Radera
  3. Ja lita på processen! Så klokt skrivet. Roligt att du hittat en bättre plats, håller helt om din analys av arbetsplats med nedåtgående spiral. Det blir inte bra. Då måste man göra nåt ordentligt, riva upp, för att förändra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, inte ofta jag känner mig klok, mer förvirrad :-) Skämt åsido, det är jättehärligt att se att det finns bättre saker. Kram på dig!

      Radera
  4. Vad skönt att du har hittat ett ställe där det går att finna arbetsro :-)
    Känner igen mig i tänket om hur andra ska uppfatta en ny kollega som inte är så utåtriktad. Jag är likadan själv och det kan vara svårt att komma in ny på ett ställe när man inte tar för sig på samma sätt som de som är mer sociala, de som tycker om att prata mer, synas mer. Man hamnar lätt i skymundan, men jag tror inte att man framstår som mindre kunnig för det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just så! Det fåniga är att man lätt tänker att det bara är jag som är sånhär, men så är det ju (uppenbarligen) inte. För mig är utmaningen att acceptera det faktum att det kommer att ta längre tid för mig att bli med i gänget än för den som tar för sig mer. Men så måste det ju vara! Tack för input!

      Radera