Den jag har varit ett tag är inte riktigt jag. Jag ville inte leva på i den riktningen utan ta kliv mot att leva mer nu, leva utan att oroa mig för allt, strunta i vad folk ska tycka och tänka. Jag är fyrtio år och det är dags att börja nu. Kavla upp ärmarna och ta tag i livet.
Det har varit så fullt upp hela hösten att hjärnan aldrig har fått vila. Och då är det svårt att urskilja vad den lilla rösten inombords säger. Det är svårt att fokusera på utveckling och hitta sig själv när kroppen talar om att det är dags att dra ner på tempot. Då blir fokus först och främst på att hitta balansen igen och hitta pauser i vardagen. Först då kan man börja höra vad ens inre berättar.
För mig berättade det inre att jag behövde en nystart. På flera olika sätt. Blogga om saker som är jag, utan prestation och utan att alla måste tycka om det, även om jag skriver om ytliga och onödiga saker. För jag är ju allt det där; båda djup och ytlig, glad och allvarlig. Allt måste inte vara perfekt, för jag är det inte, och jag tror ingen är det. Men jag hade kommit in på fel kurs och jag gillade det inte. Därav frånvaron på bloggen, och jag funderar på det varje dag hur jag vill ha det. Det jag vet är att jag behöver skriva, och även om jag på ett sätt behöver kontakten med er som läser, så väljer jag just nu att skriva utan kommentarsfunktion. Just för att bara fokusera på det jag skriver och inte på hur det kommer att tas emot. Ledsen om det frustrerar er.
Jag sa också upp mig. Skrev det där pappret och stegade (smög) in till chefen. Jag har vacklat mycket och hunnit ångra mig både en och tio gånger, men nu har det landat som rätt beslut i magen. På något sätt kände jag att om livet ska levas här och nu går det inte att jobba så här mycket, att ständigt vara så trött att jag inte orkade medmina fina barn på kvällen. Att mitt huvud på kvällar och helger ständigt snurrade med elevöden och praktiska frågor som behövde lösas. Nä, då är jag för gammal för att vara kvar i det och för gammal för att bara klaga utan att göra något åt det.
Jag är fortfarande ruskigt stolt över vad jag åstadkom den här hösten, vad jag och min kollega byggde upp; en hel och jättefin mottagningsenhet för nyanlända. Det var jag som gjorde det! Men nu får någon annan ta över, för det var inte värt det på bekostnad av vad det stal av mig. Men jag fick ett nytt jobb, där jag kände att jag ville jobba, med personer jag känner jobbmässigt förtroende för. Snart kommer jag att byta till det nya. Och det känns så där skönt i magen, att skulle inte det heller vara rätt, ja men då byter jag väl igen då. Ingen big deal. Men jag drömmer fortfarande om att hitta det där andra, det där som ska bli mitt drömjobb, mitt projekt.
Och just det ja, jag har ju gått och blivit föräldraledig igen, så där lite oväntat. Vi upptäckte en hel massa föräldradagar vi inte räknat med och jag fick hela uppsägningstiden som föräldraledig. Och det, mina kompisar, är en ynnest, att få ett par extra månader med en liten snart-femtonmånaders papegoja.
Nystarten under hösten har också inneburit en djupare förståelse för mig själv. Att jag faktiskt är introvert och vad det betyder. Att stå för det i praktiken. Att acceptera, omfamna och vara den introverta Lotta jag är. Att säga ifrån när det har uppstått situationer som klampat över min gräns, att ta hand om mig själv, och göra det som jag behöver för att må bra. Att säga nej tack till sånt som är dåligt för mig. Och i och med det har jag också funnit personer som lyft mig, så mycket kärlek och oväntade dörrar som öppnats.
Lite skakigt känns allt men ändå ganska spännande. Det är som att stå på kanten till något okänt, lite jobbigt och obehagligt, men som man känner att man måste göra. Måste våga, måste leva. Kram på er och glöm inte att leva ni med <3
Morgonvandring i bergen på Playitas
